Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och hur glad var hon inte i grund och botten
att få styra färden, dit hennes längtan drog henne!
»Törs jag fara? Bör jag fara? Kan jag fara?
Är det inte som att söka upp honom,» hade hon
frågat sig otaliga gånger och gifvit sig själf det
svaret, att det skulle vara mer än "hårdt att för hans
skull nödgas undvika ett ställe, som varit hennes
tillflyktsort, långt innan hon lärt känna honom.
»Vi behöfva ju inte träffas,» hade hon också
sagt sig och i och med detsamma känt, att nu
mera var Soltången henne stort ingenting ännat än
den plats pä jorden, där hon var honom närmast.
Oenom de öppna fönstren strömmade hafsluften
in. Från klipphällarna nere vid sjön trängde lukten
af den till torkning utbredda saltfisken och från
trädgården doften af rosor och reseda.
Allt var sig likt. Hafvet lika blått och
omätligt, läget lika brokigt och trångt som alltid. Endast
hon själf var blifven annorlunda — utan rast eller ro.
En afton, då hon stått som nu, hade hon sett
Eolf komma vägen fram i samspråk med en kvinna,
hvilken hade ett sjukt barn och klagat sin nöd, och
hade han blott sett upp eller hon vågat ropa hans
namn eller gå honom till mötes, hade de träffats.
Och nu hade de seglat om hvarandra och gått
liksom på sidan om lyckan, hvilket människor så
ofta göra utan att veta eller vilja det.
»Bäst som det är — bäst att inte råkas,» sade
hon sig om och om igen. Ty hur skulle han möta
henne? Hvad skulle han säga? Och hvad hon?
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
