Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var förförande hett i de låga rummen, där
en mängd lampor och ljus brunno och blommor
doftade i vaser och skålar, men eljes nästan
folktomt, ty ungdomen gjorde lekar ute i trädgården,
medan de äldre sågo på.
Hedvig, som tyckte särskildt om
kapellpredikanten, försökte höra på hvad han hade att säga om
befolkningen. Men medan hon satt därinne i
förmaket, hvilket blifvit alldeles tomt, och lyssnade till
ett ämne, som aldrig upphörde att intressera henne,
hopsnördes hennes hjärta af ängslan.
»Det kan tyckas som om skärgårdsbons ödmjuka
tro på att allt är förutbestämdt och måste bäras
utan klagan skulle verka förlamande,» sade han,
»men det är inte så. Sitt öde kan ingen undgå
— eller — ’det är mitt öde’, säga de, men spjärna
ändå emot i det längsta.»
»Hjälp dig själf så hjälper dig Gud, det veta
de också och handla därefter,» inföll Hedvig.
»Och hvilket ärligt, modigt folk!»
»Och sådana trofasta kvinnor!
»Ja, det syns bäst på att äktenskapsbrott nästan
aldrig förekomma, och det fastän männen äro långt
mera borta än hemma. Doktor Bille säger också,
att skärgårdshustrurna inte fråga efter hvarken sömn
eller mat, när barnen äro sjuka, och förstå att vårda
dem långt bättre än bondkvinnorna göra.»
Hedvig blef idel öra.
»Säger han det,» inföll hon emedveten om att
stämman vibrerade af ömhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
