Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tomek Baran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fågel i vattnet, han flaxar med vingarna och måste
pipa på hjälp från andra, för annars drunknar han.
Han svarade inte, för en sådan kyla hade slagit
emot honom att han tappade andan i första
ögonblicket. Men han bara drog luvan djupare ner i
pannan och började gå stigen tvärsöver fälten.
»Vi ska äta, vi ska dricka, vi ska fröjdas»,
kvittrade förstafiolerna bakom honom.
»Jo jo män, jo jo män», mullrade basarna
muntert instämmande, men Tomek lyssnade inte, gick
bara raskt framåt.
Väldiga vita moln lågo som silvrade dok uppe i
rymden, som bredde sig över jorden majestätiskt
stilla och stor. Bländvit av gnistrande snö rullade
slätten sina böljor mellan kala dungar och rösen.
En så djup stillhet rådde att Tomek ännu länge
hörde ekona från krogen, och ibland vände han sig
om för att se på den och på de små flämtande gula
ljuslågorna i byn, men sedan påskyndade han stegen
än mer. Det bet i kinderna och kölden nästan förtog
honom andan.
Vägkorsen kastade långa blåa skuggor; han lyfte
på mössan för dem, korsade sig fromt och suckade,
värmde sig med att slå armarna över bröstet, drog
åt livremmen hårdare och vandrade vidare.
Ibland lyfte en flock rapphöns med ett lågt men
gällt pip, kretsade ett ögonblick och försvann i
den vita, silverglittrande dimman som stod över
snön. Ibland kom en hare kilande, stannade,
spetsade öronen, ställde sig på två ben och skuttade
vidare. Ibland åter kom ett formlöst, grått moln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
