Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tomek Baran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än ute och luften kändes unken och rå. De kala
väggarna glittrade som silver av rimfrost. Det
hårdfrusna lergolvet ekade dovt under hans steg. Han
lutade sig ner över bädden för att lyssna till de
sovandes andedräkt, ty det kom över honom en
skräck att de voro ihjälfrusna.
— De sover, stackarna små, de sover, viskade
han hjärteglad.
Han hämtade in spånor från förstun och gjorde
upp eld, sedan högg han upp litet is ur ett ämbar
och lade bitarna i en gryta, som han ställde på
elden. Hälften av brödet han haft med sig skar
han sönder i en skål och saltade, och sedan, var
det bara att vänta på att vattnet skulle koka upp.
Han gick där och styrde nästan ljudlöst, och gång
efter annan smög han sig fram till sängen och såg
på barnen. I hans blåa, liksom urblekta ögon lyste
chlopens alltuppslukande kärlek till barnen.
— Stackare mina små, ni skall strax få mat,
viskade han helt lycklig och lade mera ved på elden,
och då vattnet började koka gick han fram till
sängen.
— Marys, Joswa, stig upp, barn! ropade han
och ruskade dem. Kom upp och ät kvällsmat.
De vaknade ögonblickligt. De voro fem stycken:
fyra flickor och en omkring sexårig pojke, yngsta
barnet. Honom tog Tomek på armen, svepte
skörten av sin fårskinnspäls om honom och satte sig
framför elden. Den yrvakne pojken grät och kinkade.
— Tyst, lillen, tyst. Se här, ät, det är bröd som
hans vördighet skickat er, ät, lillen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
