Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De lyckliga!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flöde, som av en stark vind bars det av tron till
den Okändes fot.
— Dödlig — tidernas herre, sjöng Kubicki, och
han lade hela sin själ i orden och kände hur denna
kyrka, denna sjungande församling, denna fromma
tro plånade ut alla mörka minnen ur hans själ och
han vart trygg och tillitsfull som ett barn.
— Marcysia, stig upp! viskade han efter
julsångens slut, ty flickan hade legat på knä hela
tiden, han kände hennes ansikte invid sin fot.
Efter andra mässan gingo de ut ur kyrkan.
Wawrzon var redan där med hästar. Luften
började blåna mot dag. Folket spridde sig utanför
kyrkan, samlade sig i grupper, pratade, slog
armarna i kors över bröstet, stampade med fötterna,
för det var bistert kallt.
Det var full dager och i öster stod ett brinnande
sken, då de satte sig upp i släden och åkte hem.
Det var lugnt och tyst och sådan rimfrost att
träden sågo ut som om de varit behängda med
bomullstappar. Solen gick upp och jorden skrudades
i purpur och guld och regnbågens alla färger, snö
och rimfrost, träd och himmel skimrade och lyste
underbart, det var så ljust, så rent, så friskt, hästarna
gnäggade muntert och andedräkten stod som en
rök om dem.
Kubicki och Marcysia sutto bredvid varann på
baksätet, Wawrzon körde.
— Vill du ha mig? säg? frågade han och slog
armen om hennes liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
