Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakom fronten - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fårskinnspälsen om sig, men kunde inte somna om för det
beständiga tisslet han hörde.
— Vad kan det vara? funderade han och försökte
riktigt höra efter. Det var några obestämda läten
och de kommo som ur jordens innandöme, ibland
lät det som en undertryckt snyftning, ibland som
jämmer, ibland som ett långt utdraget, avlägset rop.
Han blev hemsk till mods.
Det är förstås de stupades själar som klagar och
ropar. Visst är de fördömda tyskar, men... han
ryste till, läste en bön och väckte hustrun.
— Mor, kanske en skulle ge till en mässa för de
där som är begravda i apelgårn.
— Sicket infall! Fattas bara att jag skulle ge
till en mässa för de där svinen, tog hon i. Vilka
har satt oss i ett sånt elände så en bara har att
ta staven och påsen och ge sig ut på landsvägarna?
Kanhända det inte är de där satarna, va?
— Jo jo, det är nog sant det. Milde Jesus! Han
suckade, och minnet av alla lidna förluster lade sig
över honom som en kvarnsten. Han kunde knappt
draga andan för kvals skull, han kunde knappt
hålla tillbaka ett skri av förtvivlan.
— Vad förmår människan emot onda ödet?
klagade han, tillintetgjord av sin olyckas omätlighet.
I oräkneliga tusental drogo de där rövarna fram,
och var och en var fiken efter andras gods, och
var och en rafsade åt sig vad han hade lust till
och var och en gödde sig på bondens svett och blod.
Jord och bränder var det enda som var kvar, nakna
jorden och all orätten. Hör du, mor?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
