Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakom fronten - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett stycke ifrån, sällade sig till de andra och stämde
in i psalmen också han.
De sjöngo allt trosvissare och högre och högre,
liksom ville de överrösta kanonerna och det hemska
kulsurret och den egna skräcken, som grävde klorna
i hjärtat och isade blodet. Ty stundtals var det
formliga orkaner som bröto lös, projektilerna föllo
så tätt att det oavbrutet steg pelare av rök och eld
från fälten, och den gråa, töckniga luften över
skogen var som ärrad av röda sicksacklinjer.
Bäst det var slog en projektil ned i ängen inte
långtifrån och överstänkte dem med vatten och dy.
Sången förstummades, de blevo stående som
förstenade och lyssnade med hamrande pulsar till
kulornas träffar i popplarna, det lät som ett envist
hackspettknack. Innan de hämtat sig slog en ny
projektil ned i en poppel och slet den i stycken.
Med ett brak störtade den tvärsöver vägen. Alla
skingrade sig i vild panik. Endast prästen blev
stående oberörd, liemannen på fanan dansade omkring
honom. Jasiek fortsatte att köra och Michalowa gick
där ensam med händerna krampaktigt slutna om
kistkanten, blind och döv för allt.
Till sist nådde de då kyrkogården. Den var mitt
uppe i en vild kamp med stormen. Träden
brusade likt ett upprört hav. Kulorna veno hemskt. De
väldiga björkarna, sönderslitna och uppfläkta av
projektilerna, brottades med vinden. De vita
stammarna vaggade av och an, de långa grenarna
svajade. Pilar, som liknade gröna moln, piskade
ursinnigt gravkullarna. Trädens och stormens brus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
