Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakom fronten - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tungor sågo ut att slicka mörkret. Osynliga käftar
spydde ut flammor. Till sist grydde en ny dag över
den skräckslagna jorden, och förintelsens Te Deum
tonade mot himlen, som välvde sig likt ett
jättetält av purpur, guld och glittrande diamanter. Men
nere på jorden, där eldhavet ännu svallade, blickade
bara något enstaka hus ängsligt fram ur
apelgårdarnas gömmen med vita, blodade väggar. I alla
bäckar såg det ut att rinna levande blod. Alla
trädkronor droppade lågor.
Ibland kom en vindil farande, och på osynliga
vingar for han rätt in i flammorna, vräkte dem
huller om buller, ryckte loss eldpelare, brinnande
tak, rökvirvlar och slungade dem in i natten likt en
mantel vävd av störtade stjärnor och solar.
Skräck grep alla skapade varelser: en flock kajor i
kyrkogårdsträden flög upp med ängsligt krax,
träden utefter vägen vajade i vild fasa, skogen tjöt,
säden böljade upprört, allt greps av en plötslig,
dödlig förfäran och ville fly undan förintelsen.
Prästen ensam var utan fruktan, men som
förvandlad till ett enda brännande sår, där han satt
orörlig under korset. Stundom göt han tårar, och
under den själiska våndans tryck stelnade
småningom hans en gång runda, rödblommiga ansikte till
en tragisk gipsmask. Han grät över det mänskliga
eländet, och med var ny eldsvåda slocknade ett
stycke av hans själ.
Han kunde inte längre fatta vad som försiggick
omkring honom. Däremot kände han alltmer
ohyggligt klart att det var någon fruktansvärd orätt som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
