Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakom fronten - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säden. Och så hungriga vi var. Vi leta efter de
våra; men ingen fanns. Och så gick vi en hel natt
och så gick vi en hel dag och en dag till och var
by vi kom till var bränd. Vi stekte potatis. Och vi
kunde inte hitta hem. Vi kom till ett ställe och
Marys hon sa: »Det här är vår by.» Men det var
det inte, för inte fanns den röda krogen vid vägen
och inte fogdens hus med verandan och inte våran
stuga och inte poppeln med storken. Och så var det
några människor som tog oss och ledde oss hit.
Han slöt med att brista i gråt, och de andra föllo
in med spasmodiska snyftningar. Och det hjälpte
inte hur än prästen smekte och tröstade dem, de
bara gräto allt bittrare och ville ge sig av ut och
leta efter far och mor.
— Magda, vi måste logera in dem i
klockarbostället och kyrkvaktarn får se efter dem. Stackars
små ungar! De måste vila ut först, sen kan man
lättare tala med dem.
På förstubron väntade honom bönderna från
Dembica. De voro tre stycken, olika till ålder, växt
och hållning, men lika klädda i mörkblå långrockar
med röda bälten. Ansiktena voro slätrakade och
som huggna i trä, de intelligenta grå ögonen hade
ett ruvande och misstänksamt uttryck.
De togo ordet i tur och ordning och klagade över
kriget och de förskräckliga tiderna. Så gott som
hela trakten var ju uppbränd och lagd öde, knappt
en människa fanns kvar, för somliga hade ryssarna
drivit med sig och andra hade flytt av rädsla för
tysken. Endast hundarna tjöto på ruinerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
