Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakom fronten - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hälarna. Nätterna blev kalla, och då kasta sig
sjukdomar över barnen. Mina yngsta dog. Jag ville
begrava dem på en kyrkogård, men det var det
inte tid till, de drev på oss med nagajkorna. Jag
jorda dem under ett kors vid vägen. Vi vandra
vidare till några omätliga skogar. De sa oss att där
skulle vi stanna några dar. Men vi fick inte vila
länge, för vi hade knappt gjort upp eldar förrän
de där helvetesmaskinerna deras börja smattra.
De slogs strax i skogsbrynet. Det var ju en vanlig
sak, och min gubbe sa: »Var inte rädd, Marys, det
går på sidan. De våra jagar bort dem.» Och han
la sig i vagnen med de äldsta barnen och jag satt
kvar vid elden med de två andra.
— Efter en stund blev det också tyst, fortsatte
Skowronowa, folket somna, eldarna slockna. Men
så med ens var det som hela världen hade ramlat
över huvet på oss. Kanoner till att dundra, kulor
till att vina och springa sönder och lemlästa och
döda. Och folk till att skrika och jämra. Det var
som om yttersta dagen hade kommit. Rädde sig den
som kan. De stampa ut eldarna och rände åt
alla håll. Jag ryckte till mig barnen och tog till
fötter jag också. Vart gubben min tog vägen vet
jag inte. Hela natten drev jag omkring i skogen.
Kulorna föll som hagel så tätt, det var blixt på
blixt. De grövsta furor knäcktes som stickor. Man
visste inte vart man skulle fly. Man visste inte vart
alla människorna hade tagit vägen. Två skrämda
rådjur slog sig i sällskap med mig och vi sprang
och sprang. I gryningen kom jag ut på ett fält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
