Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första äventyret. Luftresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vackra Zephyr!» sade hon, »du är mig kär;
gerna dröjer jag, så länge du är här.»
Och i lockar lade hennes ömma smek
nu mitt hår, förvildadt genom flygt och lek.
Mina fjädrar sedan, rörliga alltjemt,
strök den mjella handen, under tusen skämt;
medan jag mitt anlet gömde, slug och nöjd,
halft emellan barmens dubbla liljehöjd.
M en — din röst mig ropte, moder! sorgsen då
bredde jag till hemfärd mina vingar små.
Ack, när jag till afsked kysste mun och kind,
ack, hur tungt jag kände, att jag blott var vind!
Fjerran blott ur luften än jag skåda fick
hur min höga drottning mellan cedrar gick.
Väl dock, att en ande icke älska kan
som ett menskligt hjerta, som en riktig man!
Såges hon af en ur denna svaga slägt,
snart till aska blefve då hans låga släckt.
Nämn, hvad jord och himmel båda skönast ha,
i ett enda namn: det är — Felicia!
ASTOLF
som länge stått Zephyr helt nära, med häftighet.
Är det väl möjligt? Gifs det då i sanning
ett sådant land? en sådan qvinna? — Zephyr!
Han knäfaller för honom.
På mina knän, du gudalika barn!
(ett knäfall för en ande, helst en god,
kan ej förnedra någon) jag besvärjer
den menlöshet, som leker på din uppsyn,
att säga mig, om dina tjusta ord
en verklig ö, en verklig drottning skildra,
och ej kanhända tala diktens språk
i fagra bilder af en sinnrik mening?
ZEPHYR
som nu först blir honom varse, med glad förundran.
Hvem är du, sköna, obekanta yngling?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
