Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra äfventyret. Kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men matt och färglös var all denna ståt
mot hennes egen fägring!
ZEPHYR.
Hör! det var
en hederlig bekännelse, min bror!
nu först jag håller riktigt af dig: hittills
jag liksom haft en viss respekt, en skygghet
för längden af din kropp och din moral.
Ej underligt, att du så hufvudyr
kom tumlande uppöfver lagerskogen!
Men följ mig, lärde broder! — Hej, hvad lifvet
ändå är lustigt!
ÖSTAN.
Hej, och hoppsasa!
Han upplyfter Zephyr på sina armar och hoppar bort med honom öiver
trädtopparna.
Det inre af Felicias palats.
Stor audienssal, i österländsk smak, med en tron på högra sidan af scenen.
I bakgrunden synas tvenne ingångar; hvardera betäckt med en
purpurförlåt mellan tvenne alabasterpelare. Man ser den ena förlåten just
nedfällas af Laura, efter några bortgående. Felicia, klädd såsom
hon sågs i den första afdelningen af Astolfs dröm, nedstiger från
tronen och närmar sig till förgrunden; vid en vink åt Laura, som
stannat i den senast tillslutna ingångens närhet, med en glänsande cittra
på armen.
FELICIA.
Af bedjande och böner, hvilken mängd
i dag, från nästan alla mina länder!
Har jag dem gjort belåtna?
LAURA. -
Alla gått
med solskensanleten ifrån din tron.
FELICIA.
En liten hvilstund alltså! — Räck mig cittran:
ljuf spiran är; men ljufvare är hon.
Laura framräcker den.
Slå detta fönster upp! — Hell, glada verld!
Att vara, är likväl en härlig sak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
