Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra äfventyret. Kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han lyssnar.
Välan! jag vill den sista strofen börja,
att höra, om ock den sitt genljud har —
Nu, eko, gif mig mildt orakelsvar!
Spelar och sjunger.
Lunas ljusa öga faller
på en jord, för henne kär;
till sin sköna, der hon hvilar,
glad Papilio nu ilar,
hviskar mellan törnets galler:
FELICIA
utanföre.
»Vakna! se, det dager är.»
ASTOLF.
Vid Gud! det svarar. . . Allting tyst igen!
Det svarte dock ... Låt pröfva än engång:
»vakna!
FELICIA
liksom förut.
Ja, det dager är.»
ASTOLF
utom sig, rusar mot ingången.
Nej, det är hon! det är ej blott ett luftljud,
en yrseldikt! det är hon sjelf!
FELICIA
inträdande.
Ja visst,
min älskade! hvem vore det väl annars?
Från detta rum är långt till några grannars.
ASTOLF
efter en kort paus.
Så sönk från Empyréen då tillsist
den sällhet, som med sig dess hela rike bringar,
ett stjernfall, in i natten af mitt hopp,
med flygt, mer snabb än sjelfva ljusets vingar? -
Jag har mitt allt; hvar önskan slutar opp —
den djerfvaste af drömmar är besannad!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
