Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ZEPHYE.
En rysning isar mig liksom af frost!
CÅCILIA.
Förskräckt re’n ville Laura fly sin kos
till drottningen, att yrka skydd för Astolf:
men, i detsamma just, kom denna sjelf,
ifrån en motsatt sida; gladt hon sjöng
sin älsklingssång om fjäriln och om iiosa.
Då reste jätteqvinnan sig, och, vänd
ett ögonblick ditåt, en suck hon drog,
så djup, som hade jorden sjelf den sändt
ur sin af stängda lågor fulla barm,
i känslan af en oerhörd förvandling,
som vill sitt foster föda fram: mot höjden
hon plötsligt växte med en längd, som snart
till månan nådde upp och sammansmälte
dess anlete med sitt; ramsvarta lockar
kring detta tycktes, böljande för vinden,
sig sprida liksom skyar, mellan hvilka
den gömda himlens ögon häpna sågo.
Men knappt hann Laura sig besinna, hvems
det stora, stränga marmoranlet var,
som i en blink så strålande belystes, —
förr’n tom var platsen, der jättinnan stått;
en dimma blott sägs inåt lunden gå
och draga, långsamt sjunkande mot sjön,
ett gråhvitt täcke öfver berg och toppar.
ZEPHYK.
Du gör mig liflös — låt mig hemta andan! —
Hvem var den grufliga?
CÅCILIA.
Behöfs ett svar?
ZEPHYE.
Nog: jag förstår! —
CÅCILIA.
An af jättinnans drägt
ett släp låg qvar på vestanskogens kronor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
