Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAURA.
Du står der alldeles forsagd, förtappad;
en knut? Nå väl! Hvarom erinrar den? —
Hvad? Svek dig dock ditt ofelbara minne?
ZEPHYR
slår sig för pannan.
O narr och trefaldt narr!
LAURA.
Hvem hedrar du
med denna artighet?
ZEPHYR.
Mig sjelf! mig sjelf! —
Den gamla knuten slingad var till hågkomst
af’ ett åt Ostan gifvet löfte . .. Ha!
LAURA.
Hvarom?
ZEPHYR.
Jo, om en flicka, kallad Svanhvit,
hvars kärlek ville hålla Astolf qvar
inom det land, hvarfrån han flög med mig . . .
FELICIA,
som åt det föregående lemnat ingen uppmärksamhet.
En flicka, säger du, — som älskar Astolf?
ZEPHYR.
Ja, så förhöll sig . . .
FELICIA
häftigt.
Och som lian tillbaka
med hemlig längtan saknar? — Ja, säg ut!
Ett skräckfullt ljus går opp — Säg ut! säg ut!
ZEPHYR.
Tvärtom: han saknade den arma flickan
allsinte, och just derför skulle jag
påminna honom 0111 hans pligt, att sakna.
Atterborns Dikter. I, 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
