Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi ha llitigt bestyr, och all dager är ilärd;
att i solskenet gapa på gräs och på träd,
det är lättingars värf!
På sitt städ hvar och en af vår idoga slägt
smider grenar och blad, smider blomster och frukt
af en art mera fast, af en art mera grann,
när i gnistrande hvalf, under haf, under jord
våra släggor ge skall.
Stigom ned! Stigom ned! Stigom ned, alleman!
Svarta grufva, på eviga pelare stödd,
låt dig upp!
De försvinna i jorden.
ASTOLF
uppträder.
Ett dån mig väckt, liksom en storms; jag drömde det
kanske; ty allt sig visar lika lugnt som mörkt! —
Min maka visst är gången hit: men källan sjelf
knappt skönjas kan; så mörkgrått är det tjocka flor,
hvarmed en däfven skymnings enfärg höljer allt.
Felicia! Felicia!
FELICIA
uppsprittande.
Hvem ropar mig?
ASTOLF.
En lång gestalt, en andelik, från klippan der
uppreser sig och nalkas ... Himmel! hvad? Hon
. sjelf?
I sanning, hon! Till vålnadsskick förstäld, — så
hemsk,
så dimmig och så vacklande! — Felicia!
FELICIA.
Med skräck ej från mig studsa, — ej åtminstone
så länge än med i sälla dagars forna namn
du kallar mig! An är jag ej en molnbild. Känn!
Hon pressar hans hand mot sitt hjerta.
ASTOLF.
Gud! hur det klappar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
