Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde äventyret, Hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ASTOLF
med mödosamt fördold sinnesrörelse.
Det vore mig ej okärt.
ALFRED.
Husch!
HARALD.
Ja ja, —
så här dags kan gå an att tala så;
men, när det gäller, pröfvas hjeltemodet.
ALFRED.
Och du har sagt mig, att du sett dem sjelf!
HARALD.
Ali ja, rätt ofta! Mest om.höst och vinter.
ALFRED.
Hur visa de sig helst?
O
HARALD.
An så, än så;
som lynnet står! — När de ha vaknat opp
på rätta sidan, går det lustigt till:
då lyser det ur alla fönstergluggar,
man hör musik, enfaldig, gammaldags,
och innanföre skymta om hvarann
gengångare i dans med sina tärnor.
Men vanligare är, — när, lika klart
som nu, på berg och vatten månen skiner, —
att de ur dörren der, på denna grushög
som förr var trappa, vandra parvis ut,
liksom i procession, och skrida tyst
rundt kringom all den fordna borggårdsplatsen.
De stanna på ett ställe, der en lind —
man vet ej hur den kunde trifvas här! —
förvarade, inunder fasta rötter,
prinsessan Svanhvits aska. Denna blef
för nitti’ år se’n flyttad härifrån;
men i min faders dar stod linden ännu.
Astolf VSnder sipr bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
