Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde äventyret, Hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFRED.
Ah, söta, goda Harald! Han går der
som bäst i sina tankar och har glömt oss.
Berätta bara!
HARALD.
Ån om se’n, till straff,
jag lägger dig i ensamt sofrum? — Nå,
som sagdt: jag rodde hemåt flinkt. I fylle
var månen kommen högst, och silfrigtgrönt
låg vattnet inom sina granbergsväggar.
På kullarne, som sedan taga vid
med gräsbevuxna stränder, sofvo får,
i hvita klumpar skockade; på skogssjön
en liten kåre gjorde ytan krusig,
och några vildgäss, tysta, summo fram
på ringlarne; från vassen hördes blott
en and, som lockade på sina ungar.
Jag kände mig rätt underlig till mods,
der så jag satt, allena i min båt;
jag föreställde mig de dödas nattlif’, —
och, som ett upprest jättelik, häroppe
det östra tornet sken utöfver sjön.
Den gamla sagoverlden grep min hug,
jag kunde ej från tornet vända ögat —
ALFRED.
Det tror jag!
HARALD.
Nu, hvad tycker du? I hast
begynte något röra sig på spetsen,
och det var hvitt, och qvällde mer och mer
liksom en dimma opp ur tornets gap,
och blef en hvitklädd qvinnobild, och stod
på randen öfverst af dess brutna mur.
Hon lutade sig utåt; öfver pannan, —
så här, just ofvan ögonbrynen, -— höll hon
sin hand, som när man skärpa vill sin syn
att skönja äfven det aflägsnaste.
Så tycktes der hon genom spana luft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
