Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Mackmyra till Saltsjöbaden - § 2. Strid om föreningsrätten - § 3. Arbetarnas och de anställdas organisationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan dess liar det visserligen icke saknats strider om
föreningsrätten på den svenska arbetsmarknaden, men
de ha blivit allt mera sällsynta och betraktas som
anakronismer från ett för länge sedan passerat
tidsskede. Föreningsrätten har sedan mer än tre årtionden
tillbaka varit de facto erkänd i det svenska
demokratiska samhället som en av dettas grundpelare. De jure
har erkännandet skett först i kollektivavtalen och
sedermera även i lagstiftningen.1 Med erkännandet av
föreningsrätten har såsom en självklar konsekvens följt
ett erkännade av förhandlingsrätten, och detta har i
sin tur lett till att arbetsvillkoren i allt större
utsträckning reglerats i kollektivavtal mellan arbetsgivare
respektive arbetsgivarorganisationer och
arbetarorganisationer (lokala fackföreningar och riksomfattande
förbund).
§ 3. Arbetarnas och de anställdas organisationer.
Den svenska fackföreningsrörelsens utveckling och
konsolidering har i hög grad gynnats av den enhetlighet
ifråga om ras, språk och religion, som kännetecknar det
svenska folket. I fråga om politisk åskådning har
arbetarklassen i Sverige också på det hela taget alltid
varit homogen. De politiska motsättningarna ha i varje
fall icke varit av den betydelse, att arbetarrörelsens
enhetlighet någonsin på allvar äventyrats. Försök att
vinna arbetarna för revolutionärt-syndikalistiska och
anarkosocialistiska idéer ha varit ungefär lika lönlösa
1 Lag om förenings- och förhandlingsrätt av den 11 september
1936.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
