Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De skilda språkstammarna - Den indo-europeiska språkstammen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett förhållande, som påminner om den massa skilda
tungomål, som talas i Kaukasus’ och Himalajas fjälldalar,
förmodligen också spillror af fordom kanhända vidt utbredda språk,
hvilka liksom skeppsbrutna vrak strandat på dessa bergskedjor
och där ännu fortlefva sitt obemärkta lif, skyddade
af själfva naturens vildhet.
Största delen af de språk, som talas i Europa, tillhöra
den indo-europeiska språkstammen, till hvilken vi nu
omsider öfvergå.
Då alla indo-europeiska språk måste vara närmare eller
fjärmare besläktade med hvarandra, alldenstund de ju
tillhöra en och samma språkstam, följer af hvad ofvan yttrats,
att de ock alla måste härstamma från ett och samma
gemensamma grundspråk, nämligen:
det indo-europeiska urspråket. Eftersom af detta ej en
enda rad, ej ens ett enda ord bevarats, är det blott genom
regressiva slutledningar ur de senare ie. dotterspråken, som
vi kunna bilda oss en mer eller mindre sannolik
föreställning om detsamma. När och hvarest detta språk talades
veta vi icke, men åtskilliga omständigheter tyda på, att dess
hemland snarare är att söka i Europa än i Asien och att
det redan många årtusenden före vår tideräkning, upphört
att talas, hvadan häfderna intet ha att förtälja om det ie.
urfolket. Om det sålunda är ovisst, när och hvar det ie.
urspråket talades, så är det i stället så mycket mera visst,
att det småningom splittrat sig i en mängd dialekter, hvilka
redan flere tusen år f. Kr., gifvit upphof till följande
språkfamiljer:
1) Den ariska familjen, hvilken i sin tur klufvit sig
i tvänne grenar: den indiska och den iraniska.
Den indiska språkgrenen nämna vi i första rummet dels
på grund af dess stora kulturella betydelse, dels på grund
däraf, att densamma kan uppvisa den äldsta ie. litteratur, som
bevarats.
Det äldsta indiska språk, vi känna, kalla vi Veda-språket,
hvilket talades i andra årtusendet f. Kr. i Pendsjabs
floddal i Indiens nord-västra hörn, dit Veda-folket enligt all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
