Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nordiska språkgrenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
930 e. Kr.) drog därför den ena storättade höfdingen efter den
andra ut till Island. Och det var ej blott från västra Norge som
denna emigration företogs. Ty äfven från Skottland och Irland
seglade en mängd norska nybyggare åtföljda af sina keltiska
hustrur och sina keltiska trälar ut till det nyupptäckta landet.
Vi stå här inför en fullkomligt enstaka företeelse i historien
— vi se, huru ett förut alldeles obebodt land blir i historisk
tid bebygdt. Och än egendomligare är, att vi i den s. k.
Landnámabók ega en fullständig förteckning på alla dessa
’landnámsmän’ och deras förfäder, hvadan ingen nations
genealogi torde vara så bekant som det isländska folkets.
Likasom deras fränder i senare tider — engelsmännen och
holländarna — togo dessa nybyggare med sig på färden
blott hvad de ansågo vara nödvändigt, nämligen sitt språk,
sina seder, sin gudalära och sina minnen, men lemnade kvar
i det gamla hemlandet som öfverflödig barlast konungatiteln
och hirdmannens krypande hoflif, ty det att vara man
för sig själf, det var den forne nordbons högsta och största
ära. Därför grundade också dessa emigranter på den
nyupptäckta ödsliga ön en fornnordisk republik och liksom
förlängde därstädes ett par sekler Nordens forntid. Men af
de oupphörliga släktfäjderna stormännen emellan försvagades
alltmer den isländska fristaten, och år 1263 måste den
underkasta sig den norske konungens spira.
Det fornisländska språket var under första tiden helt
naturligt föga skildt från det samtida fornnorska. Men med
tiden vidgades afståndet dem emellan, och omkr. 1200 e. Kr.
kan isländskan sägas ha utbildat sig till ett fullt själfständigt,
ehuru visserligen norskan mycket närstående nordiskt
språk.
Den fornisländska litteraturen[1] är måhända både till
omfång och innehåll den yppersta hela det medeltida Europa
har att uppvisa. Dess storhetstid kan sägas omfatta
tidehvarfvet 1100—1400 e. Kr. På rent vetenskapliga verk är
den visserligen ganska fattig och arm, men desto rikare är
den på historiska och skönlitterära arbeten. Det är genom de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
