Grunddragen af modersmålets historia / 64 (1898) Author: Karl Ljungstedt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nordiska språkgrenen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Temat på de starka verben gripa och krypa är:

gribe — greb — greb(e) — greben

krybe — krøb — krøb(e) — krøben

och i pret. ind. böjas de:

		Sing.
1, 2, 3	pers.	greb	krøb
		Plur.
1, 2, 3	»	greb(e)	krøb(e).

Dessa paradigmer torde i all sin korthet tillräckligt
visa, huru böjningsfattig danskan är, jämförd med de så
formrika besläktade språken, gotiskan och isländskan.

Vi öfvergå nu omsider till vårt eget språk, men som
dess historia under det årtusende, det kan sägas ha lefvat,
utgör vårt hufvudämne, vilja vi nu i samband med det
föregående blott lemna några allmänna notiser rörande
detsamma.

Likasom de öfriga nordiska språken har svenskan
småningom — sakta och varligt — under Vikingatiden
utbildat sig ur det urnordiska moderspråket.

Till följd häraf finnes det knappast någon bestämd
skillnad mellan de yngsta urn. och de älsta fsv. urkunderna —
de båda språken flyta öfver i hvarandra som färgerna i
regnbågen och vi kunna således ej angifva någon fix
tidpunkt, på hvilken det urn. språket upphörde och det sv.
vidtog.

Mellan befryndade språk finnes det nämligen i regeln
inga fasta gränser, hvarken så att säga i rummet, på
bredden — gränsdialekterna mellan tvänne angränsande
frändspråk stå liksom med ena foten på den ena och med den
andra på den andra sidan om riksgränsen — eller i tiden,
på längden, och ett dotterspråk utvecklar sig därför endast
småningom ur sitt moderspråk, liksom historien — för att
anföra Geijers ord — blott sakta och motvilligt lösgör sig
ur sagans älskande armar. Och då så är, vilja vi börja
skildringen af vårt språks öden med att som en liten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>