Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nordiska språkgrenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
= (från mitt hus), evlerymden ( = från mina hus). Detta kan
på visst sätt kallas för böjning, men dessa ändelser hänga
ej riktigt ihop, de äro väl hopbundna, men ännu ej
hopvuxna och bilda därför ingen organisk enhet. Genom sin
relativt lösa konsistens kunna dylika bildningar i viss mån
jämställas med sådana sv. afledningar som lastbar,
ofruktsamhet o. s. v. Steget härifrån till verklig flexion är
emellertid naturligtvis ej så stort och det kan äfven med
allt skäl sättas i fråga, huruvida ej åtskilliga ural-altaiska
språk såsom till ex. finskan höjt sig till böjningens
ståndpunkt.
En verklig organisk enhet beträffande strukturen visa
däremot de flekterande språken. Som ofvan antydts torde
äfven ändelser blott vara reducerade rester af en gång
själfständiga ord och således likasom afledningar ha sitt yttersta
ursprung i sammansättningar. Vi kunna till ex. på goda
grunder antaga, att den ändelse -mi vi finna i 1 pers. sing.
pres. ind. i skr. dadami, gr. didomi (= jag gifver)
sammanhänger med det m-pronomen vi finna i sv. mig, min, lat.
me, meus etc, hvadan den ie. grundformen *didomi
ursprungligen torde varit en sammansättning, hvars betydelse kunde
återgifvas med ett ’gifver- jag’. Och att vi af detta -mi ha
en ytterligare afnött rest i lat. (ego) sum, got. (ik) im, isl.
(ek) em, fsv. (iak) æm, eng. (I) am (= jag är), kan ej
betviflas. Men detta är uppenbarligen en långt mera enhetlig
organism än de nyss nämnda turkiska exemplen, ty de skilda
leden i den ursprungliga sammansättningen kunna ej ens i
fogarna särskiljas — dessa ändelser äro likasom organen hos
de högre djuren och människan blott till för att förrätta
vissa funktioner; afhuggna från hufvudordet skulle de
ögonblickligen dö och kunna ej tänkas annat än som
osjälfständiga, relativt tillfälliga bestämningar hos detsamma. Så är
till ex. vår genitiva ändelse -s så fullkomligt hopvuxen med
substantivet, att den vore alldeles meningslös och liflös, om
den afskildes från detta, och den är därtill så invuxen i
detsamma, att de ljudlagsenliga genitiverna af dag, väg och
sjö heta, som vi ofvan anfört, ’dax, väx och sjöss’.
Likasom människan och de högre djuren äro så att säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
