Grunddragen af modersmålets historia / 84 (1898) Author: Karl Ljungstedt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förändringar i språket under den äldre Vikingatiden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

a > ä: stad — städer, tal — tälja, valde — väljer, satte — sätter, mål[1] — mäla, låg — lägre etc.;

o > ö: son — söner, bot — böter, god — göda, moder — mödrar etc.;

u > y: full — fylla, ung — yngre, skuld — skyldig, hus — hysa, sur — syra etc.:

iu > y: ljus — lyse och lysa etc.

Att det omljudsverkande i’et ofta ej visar sig i vårt
nuvarande språk, beror blott därpå, att det dels redan i
yngre urn. eller äldre fsv. tid bortfallit, dels senare
ombildats till e. (Jämför nsv. fylla = got. fulljan, nsv. yngre =
urn. *ungiRa, got. juhiza, nsv. söner = fsv. sønir etc).

Denna företelse, som är gemensam för alla nord. språk,
visar sig ock i öfriga germ. språk (utom gotiskan). Så till ex. i
tyskan Blatt — Blätter, Wolf — Wölfe, Buch — Bücher, Haus
— Häuser, Zahl — zählen, (ich) schlage — (du) schlägst etc.;
i engelskan t. ex.: man — men, foot — feet, (the) tale — (to) tell
etc. Men ehuru dessa omljudsföreteelser i det hela äro desamma
i de västgerm. och de nord. språken, har dock detta omljud
bevisligen inträdt under skilda tider på engelsk, tysk och
nordisk botten — blott ett exempel på och en följd af den
själfklara satsen, att lika orsaker alltid måste frambringa
lika verkningar.

Till sist ha vi att nämna, att passivbildningen på -s
synes ha utbildat sig på 900-talet. Denna, som ock är
gemensam för alla nord. språk, men däremot främmande såväl
för gotiskan som de västgerm. språken, har uppstått
därigenom att ack. sik och dat. siR tillfogats den aktiva formen
och reducerats till sk (normalform i isl. och fno.), resp. sR
> ss > s (normalform i sv. och da.). Denna bildning hade
således ursprungligen en reflexiv (eller reciprok) betydelse,
hvilken stundom ännu finnes kvar, såsom till ex.
hämnas och hämna sig för att ej tala om sådana vulgära uttryck
som ’di biss och di riffs och di slåss’. På grund häraf kunna
vi ock på sätt och vis säga att — om vi bortse från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>