- Project Runeberg -  Grunddragen af modersmålets historia /
133

(1898) [MARC] Author: Karl Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

taget, att a i detta språk kvarstår före förbindelsen ng.
Jämför till ex. sv. gård = da. gaard, sv. hålla = da. holde, men
sv. lång = da. lang etc. etc.

Det är en själfklar slutföljd af det nu nämnda, att, om
vi nu i nsv. hafva a före dessa konsonantförbindelser, detta
måste bero på:

antingen att en analogibildning inträffat; så är det till
ex. fallet med spara — sparde (borde vara *spårde), med
springa — sprang (borde vara språng, hvilken form ännu
kvarlefver i den bekanta dikten Vikingen af Geijer — »på
fjället jag språng» — och hvilken form således därstädes
ej står blott »for rimets skyld» för att citera den store
Holberg;

eller ock att ifrågavarande ord lånats från något annat
språk, sedan denna ljudöfvergång blifvit utlefvad. Så till
ex. klang — lånadt från tyskan, Gardarike — lånadt från
isländskan o. s. v.[1]

En än mera genomgripande förändring vållas af den
kvantitetsrevolution, som från och med början af 1400-talet
börjar utbryta i och genombryta vårt språk. I fornsvenskan
likasom i isländskan, latinet, grekiskan, sanskrit o. s. v.
fanns, förutom förbindelserna lång vokal + kort konsonant
(till ex. hat, hatar) och kort vokal + lång konsonant (till
ex. hatt, hattar), äfven förbindelselsen kort vokal + kort
konsonant
, hvilken sistnämnda vi nu endast ega kvar i
obetonad ställning, såsom till ex. skräddare, himmel, aftonen
o. s. v. I vårt fornspråk förekom emellertid detta uttal äfven
i betonad ställning (till ex. far, fara), ett uttal, som ännu
kvarlefver i Norrland och Finland, men nu är fullkomligt
främmande för den egentliga högsvenskan. Genom denna
kvantitetsförändring, hvilken inträder tidigare i sluten, senare i
öppen stafvelse (således förr i pres. sing. ind. far än i pres.
plur. ind. fara etc), öfvergår denna sistnämnda
kvantitetsförbindelse till de båda förstnämnda, på så sätt, att i


[1] Det följer af det nu sagda, att verbet varda borde heta i nsv.
*vårda. Att det likväl allt fortfarande heter varda, kan antingen bero
därpå, att det, såsom hjälpverb, oftast stått i obetonad ställning i satsen
eller att det helt enkelt är upplånadt ur fornsvenskan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:19:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/madermal/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free