Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
törhända ej varit i stånd att fullborda sin faders verk och
åter för en tid stäfja högadelns välde.
Under 1500-talet göra sig hufvudsakligen tvänne strömningar
i tidsandan gällande, — den ena är Reformationen,
den andra Renässansen. Hela detta tidehvarf kan sägas
vara uppfyldt af religiösa och nästan än mera af teologiska
strider. På Vesterås’ riksdag 1527 får visserligen den
katolska kyrkan dödsstöten, men den långvariga kampen mellan
den gamla och den nya läran kan ej sägas vara definitivt
afslutad förr än med Uppsala möte 1593. Gustaf Vasa tycks
ej ha varit någon mera djupt anlagd religiös natur, och det var
tvifvels utan långt mera politiska och sociala än rent
religiösa skäl, som kommo honom att gynna Reformationen.
För att upphjälpa landets finansiella betryck och erhålla
nödiga medel till återupprättandet af det svenska samhället,
stod honom näppeligen någon annan utväg till buds än att
tillgripa kyrkans stora rikedomar. Och klok och beräknande
som alltid, begagnade han sig med begärlighet af det tillfälle
Reformationen i detta hänseende erbjöd. Det är därför
egentligen icke han, utan hans store vän och motståndare,
vår förste och störste reformator Olavus Petri Phase,
som är den svenska reformationens främste bärare. Vi skola
nedan återkomma till denne märklige man och yttra nu
endast, att den reformation, han kämpade för, var en lika human,
sund och lefvande gudsdyrkan, som den var fri från all torr
dogmatism och teologiskt hårklyfveri. Han inandades ännu
den nyvaknade religiösa hänförelsens friska och varma
lifsluft och allt smått var för hans stora själ städse allt för
smått. Men i medlet af 1500-talet blir förhållandet ett
annat. Reformationen har nu börjat känna sig säker i sadeln
och knappt har den fått fast fotfäste, förr än äfven den
begynner förstenas och omgärda sig med det ena förbenade
dogmatiska skalet efter det andra, låtande den lefvande tron
allt mer och mer förkväfvas af den döda bokstafven.
Den förste representanten för denna stelnande ortodoxi
är den store Olavus’ broder Laurentius Petri, men han står
likväl ännu till en stor del på Reformationens första, friare
ståndpunkt. Den nya lutherska intoleransens främste och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
