Grunddragen af modersmålets historia / 190 (1898) Author: Karl Ljungstedt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

brödh > brö(d), tagha > taga, dagh > da(g), sorgh > sorg,
talgh > talg etc.

Under 1700-talet försvinner också allmänneligen j efter
k och g. Så öfvergår nu väckia till väcka, dränkia till
dränka, kyrkia till kyrka, liggia till ligga, släggia till slägga
etc. Och det är därför blott i en och annan stelnad fras,
såsom till ex. ’i dryckjom och androm styckjom’, som j i
denna ställning ännu finnes kvar.

Anm. Däremot kvarstår j ljudlagsenligt efter andra konsonanter,
såsom till ex. vittja, lättja, gyttja, läppja, stäfja, bedja, midja, välja, vänja,
tämja, spörja etc. Sådana former som sätta (> fsv. sætia), kräfva
(> fsv. kræfia), stöda (jämte stödja, > fsv. styþia) äro därför att förklara
såsom analogibildningar ur pres. sing. ind. sätter, kräfver, stöder etc.,
under det att stödjer är en analogibildning i motsatt riktning.

Beträffande flexionen anmärka vi blott, att de starka
verben af typerna krypa — kröp och bjuda — bjöd nu
allmänt införa ö i pret. plur. samt att i den senare gruppen
j’et också medsläpas i hela böjningen. Dessa verbs tema
blir således nu:

krypa — kröp — kröpo — krupen

bjuda — bjöd — bjödo — bjuden

i stället för:

krypa — kröp — krupo — krupen

biuda — bödh — budho — budhen.

Dessa förändringar ha dock sannolikt långt före denna
tid börjat inträda, men först nu kunna de sägas vara regel
i skriftspråket.

Anm. Ännu kan man visserligen någon gång få se ett klufvo,
krupo, drupo etc, men dessa former äro dock sällsynta undantag.

I part. pret. af verben af typen gripa — grep var allt från
medelsvenska tiden e i rotstafvelsen ganska vanligt. Så till ex. skrefven, blefven
etc. Under denna period blir dock i här nästan enrådande och endast
i några mer eller mindre arkaistiska uttryck kvardröjer e, såsom till ex. i
’förledet år’.

Under 1700-talet utbildar sig allt mera konsekvent en
rent ortögrafisk skillnad mellan part. pret. neutr. på -dt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>