Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Renässanstidens magi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dödskallarne och från själfva besvärjelseboken upprepat
Tekfael.
Magiern tystnade. Rökelsen förtätade sig och tog
en rödaktig färgton, som småningom vardt starkare. Vi
tyckte oss höra åskan gå, först på afstånd, så närmare,
slutligen öfver våra hufvuden. Det var, som om tornet
skakade och hvalfvet öfver våra hufvuden rämnade. Mina
knän sviktade. Genom den röda rökmassan skar plötsligt
en blixt. Magiern utsträckte sin staf, likasom om han
velat bjuda den stanna. Han höjde åter sin röst, stark
och kraftig midt under de fortsatta åskslagen. Röken
förtunnades åter; ur densamma, helt nära oss, midt
framför magiern, omedelbart invid trollkretsen, så godt
som vid motsatta ändan af hans framräckta staf,
framskymtade ett något, en gestalt, hvars första anblick
beröfvade mig medvetandet. Min sista känsla var, att jag
sjönk till golfvet, att jag var förlorad ...
– – – – – –
Jag vaknade med ångestsvetten på min panna men
lyckligtvis i min egen bädd och i nittonde århundradet.
Utsikten från mitt fönster är glad och liflig. Jag ser en
flod, som bär stolta skepp, jag ser människovimlande
kajer och luftiga gator. Jag lefde åter i det närvarande.
– – – – – – –
De ville dock något stort, dessa medeltidens lärde
magier. Det var en väldig fantasiskapelse, deras
vetenskap. Han ligger i ruiner för att aldrig mer uppstå,
men de grusade spillrorna vittna om tron på en
allomfattande mänsklig kunskap och makt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
