Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Folkets magi och kyrkans kamp emot henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Helvetes-Breughels» målningar än med skildringarne af Armidas ö.
Luften var mättad af demoniska ångor. Folklitteraturen
bestod af helgonlegender och djäfvulshistorier. Kyrkan,
den allmänneliga skyddsanstalten mot djäfvulen, såg och
lärde folket att se öfver allt omkring sig spelet af onda
makter, som måste bekämpas med magiska bruk. Och
midt ibland Abriman och hans härskaror, hvilka, sedan
de gjort sig hemmastadda i västerlandet, ärfde Pans och
faunernas horn och svans – midtibland dem rörde sig
ett vimmel af infödda naturväsen: af dvärgar, jättar,
bergtroll, skogsrån, älfvor och tomtar i och på jorden;
af näckar och sjörån i vattnet, af gastar i luften, af
lyktgubbar och »salamandrar» i elden, och till dessa
elementarandar sällade sig en hel fauna af underdjur:
drakar, gripar, varulfvar, trollkor, torsuggor o. s. v.
Men härmed är revyen icke till ända: vålnader, spöken,
vampyrer, maror och mylingar – supranaturella väsen,
som leda sin härkomst ur människovärlden men äro af
dimmigare konturer än de föregående – afsluta det
brokiga tåget. En plats i detsamma tillkommer äfven
mandragoraväsendet. Detta, såsom numera försvunnet ur
folktron, torde förtjäna några rader för sig.
Mandragoran eller alrunan[1] är ursprungligen en ört, mycket sällsynt och svårligen att träffa annorstädes än
under någon galge, där en ren ungersven blifvit hängd[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
