Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Folkets magi och kyrkans kamp emot henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom bruket af vissa örter, som växa i Pontus; i
medeltiden var det djäfvulen, som öfverdrog häxan eller den
förhäxade med en varghud. Äfven denna vantro blef af
Augustinus omfattad och förkunnad. Augustinus – samme
kyrkofader, som förklarade, att han icke skulle tro på
evangelierna, om icke kyrkans myndighet uppmanade
honom därtill – fann det vara värdigt endast en sadducé
eller en hednisk filosof att förneka tillvaron af en så
känd företeelse som varulfven. Kejsar Sigismund lät i
sin närvaro teologer »vetenskapligt» afhandla frågan, och
desse blefvo allmänt ense därom, att varulfven är »ett
positivt och konstant faktum»; då man nämligen antager
djäfvulens tillvaro, finnes intet skäl att förneka varulfvens,
hvilken stöder sig såväl på kyrkans fäders auktoritet
som ock på allmänna erfarenheten[1]. Denna »allmänna
erfarenhet» blef slutligen, likasom häxeritron, till en
grasserande sinnessjukdom, en epidemi (»insania
zoanthropica»), som smittade hela orter i olika delar af Europa
och förde många vansinniga personer, som inför domstolen
bekänt sin inbillade skuld, till afrättsplatsen[2].
Nära besläktad med lykantropien är den än hemskare
vampyrismen. Vampyrerna äro, enligt medeltidens
föreställning, aflidnas själar, som åter taga sina begrafna
kroppar i besittning, nattetid insmyga i husen och suga
ur bröstvårtan på de sofvande deras blod. Den, hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
