Lektor Gabriel Herrlaenius vände i vinterskymningen hem från en rad familjebesök. Det hade varit onkel Caspers födelsedag, men då Gabriel redan var ute hos honom, hälsade han också på hos tant Malvina, faster Leontine och de vördade gamla, hans kära föräldrar. Ty alla Herrlænierna bodde nära varandra under almarna på Österås hemtrevliga kyrkogård. Alla världens Herrlænier lågo för resten på kyrkogårdar utom en enda, och det var just Gabriel själv. När han dog skulle det icke längre finnas någon kvar. Ty han var ogift och familjen hade dessutom redan länge, som Gabriel i hemlighetsfull ton brukade antyda, företett en åldrad släkts brist på barn och förnäma benägenhet att dö ut. Men en fin gammal släkt var det, och dess ättlingar hade förr i världen både nått högt i graderna och haft fullt upp med kontanter, fast de på senare tiden egentligen utmärkte sig för sin otur och sina goda hjärtan. Gabriel kunde berätta tusen historier om både det ena och det andra av dessa släktdrag, utan att man dock fick fullt klart för sig, huruvida något samband fanns mellan oturen och ömsintheten innanför västknapparna. Men när Gabriel omtalade, hur onkel Casper kunnat bliva en formlig Croesus, om han icke av ren istadighet vägrat att i Gudi behaglig tid inköpa vissa värdepapper, eller hur salig gubben Gottschalk, hans egen far, skulle hava suttit som professor i kontrapunkt vid Musikaliska Akademien i Stockholm, om han icke försummat fatalierna, liksom han alltid kom för sent till ångbåtar och diligenser, tillfogade han beständigt skakande kalotten, »men det var också en äkta Herrlaenius.»
Mer än en gång hade den vändningen också kommit på hans läppar denna vintereftermiddag, en av de många bemärkelsedagar, då han gästade familjen på kyrkogården och långsamt vandrade utefter gångstigarna mellan all snön över de döda.
Men nu vände Gabriel hem genom vinterskymningen i gott humör. Onkel Casper hade alltid varit en toujour fysik och hans födelsedag en glädjedag. Gabriel var viss på att familjen också i kväll var samlad på något vis omkring gubben därovanom molntapparna, om också icke precis som förr i världen glammande kring en ostindisk båls fluidum.
Snölandskapets livlösa mörker och vandringens ensamhet ökade hos Gabriel blott hågkomsternas skärpa, och med förunderlig tydlighet tyckte han sig se den för länge sedan sprängda familjekretsen i den anilinröda möbeln kring bålen. Casper satt själv i mitten, stolt och rak som en gammal general med sitt vita skägg. Trots sextiotalet bar han ännu syn för saken, när han berättade sin ungdoms stockholmsbravader från den tiden, då Belletti och han en natt i bara skjortorna buro en brinnande brylå av och an på Österlånggatan och muffbalerna i Kirsteinska huset regelbundet slutade med ropen: Pirre Horn och Casper Herrlaenius ska ha smörj!
»Tja», sade Casper, »jag minns när en bodisco, som var svartsjuk på mig för en liten näspärla i Boivins handskbutik -- hm, det var icke utan skäl för resten -- bussade den s.k. starka vindragaren på mig. Det var i mörkret bakom riddarhuset. Jag minns som i går vad han sa: jag skall måla dig röd och vit i Arsenalsfarstun, sa han, förbannade obelisk!»
Casper Herrlaenius reste sig i hela sin längd för att förklara den sista titulaturen och såg i det lilla Österåshuset av trä ut som en jätte i en leksaksbyggnad av papier mache.
»Men den gången tog vindragaren fel på butelj och ögonlockligen singlade jag honom som en av lilla mamsellens trådvantar över ett plank.»
Onkel Casper fortsatte att tala och hans ord ryckte hela sällskapet med. Det var, som man samman på en stor galeas en vårblid majkväll sakta seglade in till Stockholm. Där låg Blockhusudden med sitt vita hus, sina tullsnokar och den första hälsningsbägaren för huvudstaden i skepparnas starka porto. Där susade Valdemarsuddens gamla lindar och ekar om Djurgårdens Heber och handklaver och trefaldighetsnattens sippor i dagg-gräset. Där ångade Beckholmen som ett stort brännvinsbränneri. Så landade man i Stockholm. Karl Johans förridare red med den gnistrande facklan lik en blixtgud förbi det radikala kafe La Croix och medan månljuset ur brutna skyar föll över Rosenbad, strömmen och norsfiskarna, darrade genom den majljusa stockholmsnatten en genklang av Jenny Linds röst.
»Mamsell Lind -- det var för resten en nippertippa», sade onkel Casper, »tacka vet jag Taglioni.»
Vid dessa ord utbröt ett vilt larm. Hela familjen protesterade, och så mycket ivrigare, som man icke stod ut med att låta Casper ensam föra ordet. Visserligen var det hans födelsedag men någon annan kunde också få ett ord med i laget.
»Casper är en genomfördärvad sälle, det veta vi sedan gammalt», sade tant Malvina, som hörde illa och icke rätt förstod vad det skreks om. Hon ruskade på sig så det frasade i den vidlyftiga bombasinkjolen.
»Vad är det för ekivoker han säger, den gemena karlen?» sade hon och förde ivrigt hörselluren till örat.
»Ack ja, Taglioni», snörpte faster Leontine, den lilla rosiga och leende gumman, som hade på huvudet en koklett supehatt med två vita plymer från en längesen förgången stockholmsvinter. Hon lyfte med små tjocka fingrar den blommiga polonäsens sidenbubblor och gjorde ett litet danssteg med guldskinnskorna.
»Är det meningen att tala illa om Jenny, skall jag be att först få avlägsna mig». Det var Gabriels far, organisten, vilken i det kapitlet icke tålde skämt, ehuru han eljes var medgörligheten själv. Hans bleka, svärmiska fru, en vindfläkt med ett par stora, svarta ögon, tryckte gillande mannens hand, medan hon inom sig som psalmsång hörde stora arian ur Norma.
»Inget bråk på biljarden!» ropade Casper.... »låt oss hellre slåss än gräla på min födelsedag». Så lyfte han den stora silversleven ur bålens konstmässiga brygd av rhenskt, punsch och arrack med kvintessens av muskot och gammalt Kirschwasser och fyllde glasen, medan det vita håret stod som böljskum kring hans hjässa. --
Medan Gabriel såg för sig alla dessa bilder, hade han hunnit från snöfälten in till Österås. Gasskenet från lyktor och butikfönster lyste över hans ansikte. Men i samma ögonblick som det blev ljust utomkring honom, föll ett tätt, mörkt förhänge för hans inre syn. Nyss hade han tyckt sig urskilja var fason i mattan, var rynka i de kära gamla ansiktena. Nu stod en ogenomtränglig svart vägg för hans fantasi. Han pulsade ensam i snö och mörker. Det blev tyst, som när klockringning hör upp i ens inre, och han gruvade sig för att komma hem till sin enslighet. Så vart han belåten, när han just i hörnet vid sitt eget hus stötte på en bekant. Det var Erland Stråle, som tycktes ute och spatsera, drivande i snön med händerna instuckna i pälsärmarna.
»Nej, se unge patron», ropade Herrlaenius, och ljudet av hans egen levande stämma gjorde honom gott.
»Vadan och varthän, om man dristar fråga?»
»Å, just ingenstädes, jag skall först vara borta klockan åtta.»
»Stig då upp ett tag till mig. Du har icke varit hos mig, sedan du kom till Österås. Det är icke kollegialt.»
Herrlaenius sköt Erland före sig in i en låg portgång. De gamla stegen i den rankiga trätrappan knarrade vänligt och välkomnande. När Gabriel öppnade sm dörr, slog en doft av i gråpapper pressade växter, torkad mossa och en halvt förflyktigad, men ännu i siden och broderadle kuddar häftande lukt av lavendel och tearos Erland till mötes. Han kände genast från sin barndom igen denna atmosfär, som gav intrycket av att man öppnade ett länge stängt skrin med minnen och reliker.
Herrlaenius förde Erland genom sitt arbetsrum till ett litet förmak, liknande ett klädstånd med alla sina olika här strandade möbler och prydnader, allt Herrlæniskt släktgods. Familjemedlemmar, stadsmajorer och damer i drottning Desiderias hårklädslar stirrade i olja från väggarna.
»I dag skola vi sitta i onkel Caspers emmor», sade Gabriel och sköt fram ett par av de anilinröda fåtöljerna med stora guldklor till karmstöd. »Det är rätt och billigt, ty det är i dag hans födelsedag.»
»Onkel Casper?» sade Erland tankspritt. Han hade under sin bortovaro hunnit förgäta släkttraditionerna.
»Jag trodde du mindes honom. Han beundrade din mor. Hon måste hava talat om honom.»
»Ja visst. Men säg mig, vad var onkel Casper egentligen?»
»Han hade kunnat bliva vad han ville. Han hade briljant ingenium i alla riktningar. Tänkte först på kavalleriet... for sedan till Rom för att lära sig måla. Men så brydde han sig icke om alltsammans, utan levde här på sina räntor. Han kallade sig 'particulier'.»
»Det är också det visaste yrke man kan välja. Och han, som kuskat runt Europa, kunde trivas här i Österås?»
»Jaa! Det vill säga, han längtade kanske bort ibland. Jag har aldrig sett någon så galen efter resebeskrivningar, och han älskade brevbärarna.»
Erland smålog. Här i Österås kunde han förstå denna uppfattning av brevbäraren som förmedlaren med världen, äventyret och det obekanta.
»Farbror har ju själv hållit ut här i snart tjugufem år!»
»Vad skullie jag eljes hava varit? Österås är ju min och hela Herrlæniska familjens fosterstad!»
»Farbror tänker fortfarande icke på att gifta sig?»
»Vet du icke vem som uppfunnit äktenskapet, min gubbe lilla? Det står i katekesen.»
»Nej, det är lyckligtvis den bok man först glömmer!»
»Djävulen och ens eget kött. För resten äro fruntimren så bråkiga och ha jämt så mycket tillstånd. Och varför behöver man egentligen gifta sig, när man bor i stad?»
Erland skrattade.
»Du skrattar, men kom ihåg, Erland, att det är med äktenskap som med självmord... man skall icke begå det förr än i yttersta nödfall.»
Erland såg upp och betraktade Herrlaenius. Infallet föreföll så direkt avsett för hans egen uppbyggelse, att han undrade, om den gode lektorn hört något glunkas om honom och Karin. Men Gabriel Herrlaenius satt och ryckte på kalotten och hade den fadda min, som folk få, när de säga allmänna sanningar.
»Farbror har också mossorna att fördriva tiden med. I Strassburg hörde jag av en botaniker, att farbror är världens störste mosskännare.»
»Överdrift. -- Vi voro fyra, som förstodo dem, men nu är tyvärr intalienaren där nere i Palermo död, och det är bara Königsbergaren, den lille professorn i Quito och jag själv kvar. Du kan tro att de där två herrarna bombardera mig med avhandlingar, och jämt hitta de nya arter och varieteter. Men i somras for jag upp till Lappland och där fann jag i träsken några högst kuriösa, som jag just nu beskriver. Få se, om de kunna sticka över dem.»
Erland smålog åter svagt. Detta var vetenskapen, denna lärda notväxling om ogräs mellan Österås, Königsberg och Quito. Det påminde om kortspel, helst om den slags whist utan nämnvärd point, som i gamla dagar kallades »konversationsspel». Men skulle man redan spela kort, borde det då vara om pengar och helst hasard! Nu reste sig Erland och tog avsked.
»Nattens orgier skola börja», sade Herrlaenius skämtsamt och hjälpte honom på med pälsen.
»God natt, bäverkrage», ropade han, då den unge mannen försvann i trappan.
Erland hade till kvällen stämt möte med Karin på isbanan. Det kunde vara vackert att åka utefter Mälaren i det bleka månskenet, medan stjärnorna gnistrade över skogshöjderna. Det kunde bliva litet romantik och tillbuden till dylikt voro i Österås icke flera än att man borde begagna dem. Så var det opassande också, och pulsen slog så pass svagt i den sovande vinterstaden, att den enkla förströelsen att reta mostrar och tanter icke var alldeles utan lockelse. Visslande, glad att hava kommit ut i fria luften från det Herrlaeniska relikskrinet, vandrade Erland ned till sjön.
Men Gabriel Herrlaenius gick oroligt av och an i sina rum. Förgäves hade han sökt tala upp sig i sitt vanliga ungkarlshumör. Mjältsjukan kom tillbaka, då han blev ensam, och det var då bäst att så gott först som sist gå och melankolisera en stund i det »allra heligaste». Gabriels »allra heligaste» var ett litet rum, alldeles oförändrat sedan hans föräldrars tid, där han satte sig som i en lönnkammare, när han kände sig allvarlig eller eftertänksam. Därinne bildade de gamla stolarna av svart päronträ en magnetisk kedja kring divansbordets album och stereoskopbilder. Där stod i den höga fönstersmygen hans mors sybord med lådan halvt utdragen, så man i facken såg silke av kyligt röda och gröna toner, ej mera gångbara i handeln, och på skivan låg ännu hennes älsklingsbok, Stagnelius, med linneor och bokmärken av stramalj mellan bladen. Här stodo faderns violoncell och den höga hyllan med hans handskrivna kompositioner. Men porträtten av de gamla hade bleknat på daguerrotypierna över pinnsoffan, så de liknade ett par skymningens skuggbilder i färd att sväva sin väg, då lampan bäres in.
Av modern, som dött då han var barn, hade Gabriel blott i minnet ett par stora, svarta ögon, och ett sus kring en tunn gestalt, som av lätt, vitt muslin. Av denna barnhågkomst och Stagnelii stjärnvers bildade Gabriel hennes gestalt, en spenslig och flygfärdig varelse, som också fick flyga bort en majnatt till de solfurstens aeoner, om vilka hon, att döma av hennes poesiböcker, tyckt!es hava drömt så mycket bak hyacinterna i sin fönstersmyg.
Med helt annan klarhet levde fadern för hans ögon. Han hörde till de urverk, som blott långsamt nöta ut sig själv. År för år hadle Gabriel sett honom krympa ihop och gråna, om söndagarna skötande domkyrko-orgeln och dessemellan användande tiden att komponera. Han skrev oratorier och mässor, symfonier och sonater, som aldrig uppfördes eller kommo ut. I yngre år hade han ännu kämpat för att få sina tonsättningar fram till offentligheten, men med så liten framgång, att han senare, då han satt som åldrad och ensam organist i Österås, blott skapade för sig själv. Verken spelades för släkten. Så skrev han ut stora partitur med stämmor och lade alltsammans i tjocka högar på hyllorna. Opustalen växte och växte, men organisten i S:t Eskil blev därför ej mer bekant. Det var och förblev endast den lilla capriccion för violoncell, som för världen uppenbarade hans musik. Den var hans stolthet och hans skam, den capriccion. Nyss kommen till Leipzig hade han helt ung spelat den i ett sällskap. Men när han slutat, hörde han applåderna med ett enda ryck avstanna och såg publiken tyst betrakta en ståtlig man med svart, knollrigt hår, stor näsa, livrock och en solitär i skjortbröstet. Mannen gick tyst fram till pianot, vid vilket han själv satt. »Det är Mendelssohn», viskade ackompanjatrisen och stötte till honom med armbågen. Gottschalk blev röd och vit. Ljusen och människorna försvunno långt borta. Han högg tag i flygeln och reste sig, men maestron log med sina stora, brunsvarta sammetsögon och sade muntert: Brav gespielt! Wird mal was draus werden!
Så blev Gottschalk Herrlaenii capriccio känd och tryckt, det enda av hans många arbeten. »Det är ett litet struntstyckle med fladder för en ung cellist och ett par långdansmotiv», brukade han vid äldre år häftigt säga, när han talade om den och tänkte på att han sedan skrivit så mycket djupare, lärdare och bättre saker, som aldrig kunnat tränga sig fram. Men ändock kunde han icke låta bli att i hemlighet spela stycket. Det var det enda av hans verk, som levde. Människor hade lett åt tonerna, fyllt passageverk och tema med sina hugskott och infall. Melodien hade gått till bords och i säng med dem, medan allt det andra låg dött som oavsända brev på hyllan. Men ju mer hoptorkat den lille organisten blev under sitt yviga musikanthår, dess mindre capriciös lät för den trötta straken hans ungdoms capriccio. De glada långdansmelodierna för varma töser och drängar blevo groteska, som melodier till dans av gubbar och gummor pålen fattiggård. Men som den lilla förminskade bilden på en kvicksilverkula såg den gamle i fjärran en ung, blond svensk, som stödd mot en flygel stod brydd och bugande, medan ett par stora, judiska sammetsögon logo vänligt mot honom: wird mal was draus werden!
Gabriel tänkte på allt detta och hur han sedan han blev vuxen aldrig utan rörelse kunnat se fadern spela. Det kom sig också därav att denne, när Gabriel var liten, brukade -- det var väl gamla vanan -- ställa parveln mellan knäna, precis som instrumentet, klappa honom på huvudet, som han gjorde med gripbrädet däruppe på cellon, brumma och puttra ett tag, och så kunde det bliva sagor och berättelser hela kvällen, som det på cellon blev musik.
Men när Gabriel mindes detta och tusen smådrag därtill, som levde upp härinne i föräldrarnas rum, vart det honom tungt om hjärtat. Det var icke hans egen ensamhet, som tryckte. Det var icke han själv, Gabriel, som ville fortleva. Hans gossar skullle hetat Gottschalk och Casper och flickorna efter modern och tanterna. Men det hemska i, att alla minnena om dem han älskat med blodets blinda instinkt och makt skulle gå bort med honom själv, lät honom rysa, som när man ser en sten sjunka i ett tomt svart djup. Även den kallsinte skälver vid tanken på ett folks undergång, och det var ett helt litet folk, som haft sin historia, sina hjältar och slagne och sitt namn, som skulle gå i graven med honom själv. Ingen skulle mer heta Herrlaenius. På kyrkogårde skulle namnet småningom förvittra på de försummade vårdarna, och besökarna förstrött stava på bokstäverna och småle åt det gamla kuriösa namnet, som när man i en dammgömma hittar ett föråldrat plagg, som är onyttigt och utan mening.
Gabriel tryckte kalotten djupt ned i pannan, och fast han icke
kunde spela, tog han faderns gamla instrument ur lådan, satte det
mellan sina knän och famlade med stråken över de för länge sedan
somnade strängarna.
