Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin lilla undanskymda, dunkla vrå, där hans
finaste tankar och känslor spirade, och dit han
brukade smyga, som man smyger till ett kärleksmöte
i aftonens och ensamhetens stunder, för att med
den ömmaste hand smeka sina drömmar, lycklig
att det icke fanns en människa på jorden, som
anade att den korrekte, stränge, fordrande Eugen
Blum gömde på en så barnslig hemlighet.
Men nu hade han sett någon, som slagit upp
portarna till detta helgade område på vid gafvel
och trädt dit in som härskarinna. Och fåglarna
därinne började sjunga, jublande och öfverljudt,
och blommorna släppte lös all sin doft, och
vårdrömmar susade i luften och fyllde honom med en
berusning och en lifsglädje, sådan som han
aldrig känt...
Hvad var det som så hade tjusat honom?
Hon var inte vacker, hennes ansikte hade
oregelbundna drag, och gestalten var alltför
fyllig, hon var ej särdeles begåfvad, och — han
uttänkte det med en viss bäfvan — hennes bildning
stod nog ej på någon synnerligt hög nivå.
Och ändå — hur förälskad hade han ej
blifvit...
Han frammanade hennes bild sådan hon såg
ut då hon sjöng. Ja, sången — det var nog
hennes sång, som förhäxat honom. Aldrig hade han
hört eller sett något sådant, som då hon satt och
knäppte på gitarren och med hufvudet bakåtböjdt
sjöng sina visor, sjöng så att vårens hela tjusning,
naturens hela drömlif tycktes komma in i rummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
