Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 130 —
och sång dallrade pärllikt och friskt, som
daggen hoppar på daggkåpans blad.
»Hvarifrån tar du dina toner?» undrade
Eugen, då hon ibland om kvällarne kunde sitta
timtals vid pianot eller med sin gitarr.
»Hvarifrån?» svarade hon och spärrade
förvånad upp ögonen, »från det innersta i mig...
det som riktigt är jag... Egentligen är jag nog
aldrig riktigt ’jag’ annat än när jag sjunger.»
Det föll liksom en slöja af allvar öfver
hennes solskensdrag, och hon såg framför sig med
en drömmande, fjärrskådande blick.
»Hvad ser hon när hon får ett sådant där
uttryck?» tänkte Eugen. Och en känsla af smärta
flög plötsligen igenom den stora lycka, som
fyllde hans bröst.
Dora var i allmänhet alltid frisk, men hon
plågades mycket af trötthet, och hon gjorde
aldrig några försök att kämpa däremot. Hon tyckte
mest om att ligga på sin schäslong och att, då
hon skulle ut, åka i en bekväm vagn eller
långsamt promenera, stödd på Eugens arm. Allt detta
fann hon intressant och roligt; för Öfrigt fann
hon allting roligt under denna tid, till och med
att må illa.
Doras motvilja att röra sig, som mer och
mer tilltog, oroade Eugen; han använde alla
möjliga medel att locka henne ut, han talade vid
läkaren och vid sin mor, men utan framgång.
Fru Blum, som, trots sin konservatism på andra
områden, tillägnat sig hela den moderna hygie-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
