Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 166 —
hade haft rengöring af silfver och alldeles glömt
hur tiden gick.
»Säg frun, när hon kommer, att jag gått bort
för att ,äta;» sade Eugen kort och gick ut i
tamburen och tog på sig sin ytterrock.
I detsamma ringde det till storms på
klockan, och då Eugen öppnade stod Dora där, röd
och flämtande.
»Kära Eugen, förlåt mig,» bad hon med
gråten i halsen, under det hon slet af sig kläderna,
»o, jag har sprungit andan ur mig... klockorna
där hemma gingo orätt...»
»Det betviflar jag ej,» inföll Eugen torrt, »du
behöfver emellertid ej mera brådska, jag går ut
och äter, som du ser.»
»O nej, Eugen, var ej så elak mot mig!»
utbrast Dora, och tårarna stego öfver sina bräddar,
»du ser ju... det är ju färdigt... jag ber dig,
kära, kära Eugen, straffa mig ej så hårdt...»
Och hon höll bedjande frarn sina
sammanknäppta händer.
»Jag har ingen lust att äta hemma,» svarade
Eugen trött, »dessutom vinner jag tid på detta
sätt. Adjö.»
Hans ansikte hade alltjämt kvar sitt hårda
uttryck, och Doras fortsatta homer tinade ej upp
det. Han svarade ingenting, han tog sin hatt,
nickade kallt och gick sin väg.
»O, att du kan gå ifrån mig så... att du
kan göra mig en sådan sorg,» jämrade sig Dora
och sjönk gråtande ned på en stol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
