Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 196 —
»Inte jag. Jag tycker inte om att minutera
ut mina känslor.»
»Ni sade nyss att ’tretalet’ behärskar lifvet?
Tre vänner således?»
Och han smålog vänligt beskyddande emot
henne.
»Jag har haft tre vänner, men den
perioden är slut, de sveko mig alla tre, eller rättare,
de voro ej hvad jag trodde. Nu börjar något
nytt... jag vet inte hvad som nu skall komma...»
Hon såg hastigt upp — så där som hon
brukade göra — med en stor, skälfvande blick,
som hon en sekund fäste på Eugen. Så såg hon
lika hastigt ned igen och gömde sina tankar
under de tunga ögonlocken.
Eugen svarade ej. Efter en stunds tystnad
upprepade han, att hon satt för mycket ensam,
hvarpå hon endast svarade med ett tvunget, litet
bittert leende, så tynade samtalet, och Eugen gick
in till sig. Men han fortfor att alltjämt tänka
på fröken Julia. Hvilken besynnerlig flicka hon
var, både sympatisk och osympatisk! Han
kunde ju inte önska sig en barnsköterska, som mera
helt gick upp i sitt kall, och ändå, var hon
egentligen ett nyttigt sällskap åt hans små flickor? Han
tänkte med ovilja på hennes besynnerliga idéer
och på hennes ännu besynnerligare ögon. Det
var något icke naturligt, icke sannt hos henne —
det föreföll honom som gömde hon egentligen
en helt annan människa under sitt glada,
vänliga yttre. Men hurudan var den människan?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
