Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 212 —
Och en djup sorg, en ångestfylld,
skälfvande saknad efter något, som hon tyckte för alltid
glidit undan henne, kom hennes läppar att darra,
och stora tårar att rinna utför kinderna. För
första gången sjönk hennes lefnadsmod ihop, och
hon kände sig som en olycklig kvinna. »Hur
är det möjligt?» tänkte hon,, »vi, som så älskade
hvar-andra... Förr, då jag hörde hans steg, jublade
hela mitt hjärta emot honom — nu, när jag hör
honom, är det blott som om sorgliga minnen
vaknade... O, om det varit för något stort...
om vi varit hvarandra otrogna, ja, tusen gånger
hellre det... men detta jämmerliga, att vår
kärlek dött för några sneda gardiner och slarfviga
måltidstimmar, det är så svårt att bära. O, det
är som om min kärlek vore insnärjd i allt det
damm och slarf, han så mycket bråkat om...»
Några dagar därefter skulle Eugen och Dora
tillsammans ■ på en supé. Som vanligt var Dora
ej färdig i tid, de skulle fara klockan åtta, men
Dora stod ännu framför sin toalett, då
salsklockan slog åtta. Strax därefter knackade det på
dörren, och då Dora med nervös häftighet ropade:
»stig in», visade sig Eugens stela, ogillande
ansikte i dörröppningen.
»Jag är på ögonblicket färdig,» utbrast Dora,
»så där ja,» hon knäppte sin klädning och
pratade ifrigt under tiden, »nu bara den här hyskan,
— usch då, alltid går det illa, just då man har
brådt — så, nu är jag färdig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
