Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 238 —
lagt sig, kom genast ut med ett mycket förvånadt,
ogillande uttryck i ansiktet. Hon hade alldeles
sin mors förmåga att se artigt ogillande ut, då
något i minsta mån afviek från händelsernas en
gång utstakade hjulspår.
»Hvad i all världen är det, kära du? — har
någon olycka skett?»
»Ja — jag fruktar det,» svarade Eugen med
osäker röst, »förlåt mig att jag besvärar dig..,,
men ... jag tror att... att fröken Julia gripits
af ... något slags... jag vet knappast hvad jag
skall kalla det — någon plötslig sinnesförvirring,
och jag är rädd för barnen.»
Fru Bergenstierna log ett kallt och
föraktfullt leende.
»Det förvånar mig inte alls,» sade hon kort,
»jag har bara väntat det. Jag har aldrig kunnat
med den flickan och jag kan ej förstå, hur du
och Dora, eller rättare, hur d u. kunnat låta
dupera dig af henne. Hvad har emellertid händt?»
Systerns hårda ton sårade Eugen — han
tyckte sig se framför sig det bleka, förtviflade
ansiktet, som riktade till honom en böin om
skonsamhet: »Döm mig ej så hårdt, kämpa först min
hårda lifskamp, känn min hunger efter lycka,
efter kärlek, ni, som lifvet slösat på...»
Men han svarade blott kort:
»Hon är försvunnen, jag vet ej hvart hon
gått, och då jag nyss mötte henne, var hon i
ett besynnerligt exalteradt tillstånd. Hon bör ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
