Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 242 —
Då tyckte han sig plötsligen höra en
hviskning nedanför sitt fönster. Han spratt till och
lyssnade... var det inbillning, var det ett af dessa
naturens hemlighetsfulla ljud, som uppstiga ur
natten; fåglarnas längtan, vinden, hafvets suckar
eller... Nu hörde han det om igen ... ja...
om igen ... högre... nu var det en människoröst,
som lågt och skälfvande uttalade hans namn.
En inre varnande röst hviskade: »Gå ej —
låt henne vara — du är alltför vek, alltför känslig,
du är för uppfylld af medlidande___gå ej...
mannen dukar alltid under i striden mot sådana
kvinnor.» Men trots denna varnande stämma smög
han sig så tyst han kunde genom salongen
öfver den stora verandan och ut på gården.
I den djupa skuggan under lönnarna
nedanför fönstret såg han en gestalt, som skyggt
gömde sig bakom trädets stam. Då han närmade sig,
kom gestalten tfram ur dunklet och sjönk på knä
framför honom med ansiktet gömdt i händerna.
»För Guds »skull,» hviskade han och försökte
resa upp henne. Han kände sig så olycklig och
besvärad, att han knappast visste hvad han sade
eller gjorde. Men hon steg icke upp, hon låg
orörlig kvar, fattade hans hand och hviskade:
»Jag ville bara säga er, att jag inte är enl
sådan usling, som ni och alla människor tro om
mig...»
»Nej... nej... det har jag aldrig trott.»
»Jo!» ropade hon lidelsefullt, »ni tror det...
alla tro det... jag är det också... jag har gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
