Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 307 —
ma, pappa,» och hennes ansikte Öfvergöts
plötsligsen af ett skimrande leende, »se då, se det
börjar snöa — se, se, sådana stora, vackra flingor,
som faller...»
Och hon blickade omkring sig i rummet, och
ögonen tindrade af undran och förtjusning.
»Hvad det är vackert... o, så stora, så stora
— så de glänser... nej... nej, det är stjärnor...
o, o — hela himmelen kommer till oss... Jesus
kommer mot mig... jag blir rädd ... det är...
så vackert.»
Och darrande och blek, men med ett
strålande leende gömde hon hufvudet vid Eugens
bröst.
Så satte hon sig med en underligt lidelsefull
rörelse upp i bädden, säg sig omkring i rummet
och famlade med handen på lakanet. En mängd
fantastiska syner tycktes föresväfva henne, hon
talade om fåglar och träd, fåglar, glänsande af
guld, och stora, lummiga, susande träd.
Hen-snes bröst flämtade, ögonen blefvo allt större och
större, och hon stirrade rakt framför sig, liksom
såge hon något, som lockade henne, och som hon
måste följa. Så vardt blicken glasartad, hon vred
hastigt hufvudet åt sidan och såg skarpt mot
fönstret. Hennes läppar rörde sig, och Eugen och
Dora hörde, hur hon hviskade: »Jag flyger...
M flyger... jag fly...»
Den sista stafvelsen ljöd så svag som suset
af ett Vingslag, den lilla kroppen höjde sig ett
par gånger, liksom till flykt, ett svagt leende skim-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
