Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 313 —
brytande tårar. »Det är en hälsning från Maj,»
tänkte han. »Alla himlens stjärnor falla öfver mig
... sade hon... ja, ja, det är ett bud från
himlen ... ett bud om uppståndelse... om
återseende, just då mullen faller på det förgängliga, det
som skall förgås... Sof godt, mitt älskade barn
... sof godt... till uppståndelsens morgon —
vi ska’ återses... kärleken är starkare än döden
... Vår kärlek kan ej dö... Gud är barmhärtig.»
Och han grät, icke bitterhetens och
förtviflans tårar, utan sådana tårar som man gråter, då
hjärtat fylles af outsägliga känslor.
Men då Dora och Eugen lämnat kyrkogården
och skilts från föräldrar och syskon och med
sina tre små flickor inträdde i hemmet, då kommo
saknaden och tomheten och förtviflan emot dem.
Då kom minnet och visade dem alla platser, där
Maj suttit — hennes stol vid bordet, hennes kudde
framför kakelugnen, på hvilken hon brukade ligga
efter middagen — pekade på alla hennes
porträtt, på de ljusa lockarne, det fina vackra
barnansiktet, hviskade om alla hennes små roliga infall,
framlockade tonerna af hennes ljufva stämma, då
hon sjöng sina barnasånger. Hur lång och tung
dagen var i dessa efterhängsna gästers sällskap —
hur obarmhärtigt allt måste upp ur det förflutna
och1 betraktas och granskas och snyftande
längtas efter! Ingenting störde den dystra
stämningen, ingenting afbröt de tårdränkta samtalen,
ingen bortjagade alla dessa ljufva bilder, som
spö-Icade i hvarje vrå. Någon gång hördes springan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
