Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Psykografen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
forsade över klippblocken i den djupa canyonbottnen,
det och ingenting annat.
Hennes blick gled förbi Diogeneslyktorna ut på
gläntan. Vadande till knäna i vildhavren på kullens
sluttning’ betade två hästar, bägge kastanjebruna
fuxar, alldeles lika, varmt guldblanka i solskenet,
och med skiftningar i huden som av gnistrande
ädelstenar. Hon kände igen, nästan med förvåning, att
den ena av dem var hennes, Dolly, kamraten från
barndomen och flickåren, mot vars hals hon gråtit
ut sina sorger och sjungit ut sina fröjder. Hennes
ögon fuktades vid denna syn, och hon vaknade åter
till medvetande och visste att hon nu som förr hade
andel i världen, dess lidanden och sorger.
Mannen sjönk framstupa, helt och hållet
överväldigad av svaghet, och lade flämtande sitt huvud mot
hennes knä. Hon lutade sig över honom och tryckte
mjukt och länge sina läppar mot hans hår.
»Kom, låt oss gå», sade hon nästan viskande.
Hon kvävde en snyftning och knep ihop läpparna,
i det hon reste sig. Hans ansikte var dödsblekt, så
uppskakad var han av den kamp han utkämpat.
De sågo ej på varandra, utan gingo direkt till
hästarna. Hon lutade sig mot Dollys hals, medan han
spände till sadelgjordarna. Sedan tog hon tyglarna
i sin hand och väntade. Han såg på henne, då han
böjde sig ner, med en bön om förlåtelse i sina ögon,
och hennes egna ögon svarade honom. Hon stödde
sin fot mot hans hand och svingade sig upp i sadeln.
Utan att säga något och utan att vidare se på
varandra vände de hästarnas huvuden och redo den smala
stigen som slingrade sig ner genom de mörka skogsallé-
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
