Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 KRIGET I FINLAND 1788.
utan proviant, och knappt är man uti fästningens åsyn, förr
än reträtt befalls. Inte kan jag ändå på något sätt finna skäl
till eller approbera denna reträtt. Arméen hade väl ingen
mat längre än till i dag, det är sant, men jag har nu för hela
flottan ungefär 3 veckors föda, deraf jag hade kunnat dela
med mig, om jag vetat derutaf, men jag är sällan nu mera
rådfrågad, innan jag får en befallning, som oftast icke kan
verkställas eller ock är utan ändamål.
Augusti d. 6 bittida om morgon utskickade jag löjtnant
Axel Cronstedt med recognoscer-slupen åt Aspön och
Fredriks-hamn att recognoscera. Förmiddagen reste jag med general
Siegeroth till Kymene gård att i underdånighet uppvakta Kongl.
M:t. Kungen befallte mig ensam in till sig. Jag fann honom
då uti en beklagansvärd ställning, ledsen, osäker, villrådig,
förtviflad och misstrogen. Han var emot mig ganska nådig,
beklagade sig med tårar uti ögonen och sade, att han nu ser,
det han låtit narra sig att i otid börja detta kriget, med mycket
mera; talte sjelf om att för arméen felades både mat och
kläder, ja allt hvad nödvändigt är, inga hästar fins hvarken
för tross eller artilleri. Jag sade efter min vana nog
uppriktigt mina tankar och jag var äfven till tårar rörd, bad kungen
på det ömmaste tänka på fred eller åtminstone stillestånd,
hvarigenom han kunde få tid att sätta arméen i tjenstfärdigt
stånd, det han nu icke är. Men fred ville herren dock
alldeles icke tänka uppå, han ansåg skamligt begära den, och
yttrade sig några gånger nog besynnerligt. Jag blef befallt till
middagen och återreste om afton till flottan med Siegeroth och
Strömfelt, som voro lika bedröfvade som jag öfver ställningen.
Allt hoffolket voro nedslagne, yttrade mycket missnöje mot
kungen, ja på ett sätt, som ofta förargade mig, ty jag har så
ofta hört, huru samma folk smickrat honom. — Baron Gust.
Armfelt frågade mig hvad nu vore att göra? Jag vet icke,
svarade jag. Ja, sade han, nu är här intet annat parti än skicka
någon uti arméens namn, som begär fred af kejsarinnan. Den
vore väl galen, som åtog sig en sådan kommission, var mitt
svar, då han ville försäkra mig, att kungen nu intet högre
önskar än fred, på hvad sätt det sig hälst göra låter.
»Hvarföre begär han då ej den?» Nej, det gör han intet, svartes
mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
