Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBERT BROWNING.
157
som våren sväfvar öfver jorden en solig senvinterdag,
endast förnimbar genom luftens obeskrifliga renhet och
klarhet — en vår ännu utan färg eller form eller ton,
meddelande sig endast åt de känsligaste sinnen och
ingifvande endast outsägliga känslor.
Pompilia är Ringens skönt skimrande opal, Bokens,
med ett änglahufvud sirade, knäppe! leke Shakespeare,
icke Goethe, icke Turgenjeff — de diktare, hvilka
djupast sett och säkrast gestaltat det ideala kvinnoväsendet
— ha öfverträffat Brownings teckning af detta barn,
som vaknat till kvinna genom kärleksaningen och
moderskänslan. Med en hand, varsam som rörde den
en darrande fjärilsvinge, har diktarn omfattat denna
jungfrumoders själ, en af sig själf osedd själ, hvars
dagghvita klarhet bländar till tårar, då den uppenbarar
sig som den högsta oskulds majestät, den renaste
naivitets enkelhet och den djupaste ömhets styrka.
Intet diktarintuitionens djup räcker till att
frammana en sådan varelse: det kräfves äfven ett oändligt
diup af ömhet, det djup, som Brownings enskilda historia
uppenbarat.
Medan Browning arbetade med detta sitt största
verk vistades ban en tid på franska kusten vid Loires
utflöde, hvarunder ban i minnet genomlefde de dagar,
då han med sin hustru såg samma flod, när de begåfvo
sig till sin lyckas land.
Minnet af lyckan kom sorgen att brista ut i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
