Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOliTHEHAUS I FRANKFURT.
217
ej fick vara längre samman med dem. Till denna
oförmåga af sällskaplig banalitet kom ett annat drag: att
han, äfven som ung, icke försökte öfvertyga när han
kände sig oförstådd. Och han fann snart att människor
ytterst sällan förstå hvarandra. Han tystnade blott eller
afbröt ämnet, försjönk i sig själf eller gick sin egen
väg— ungdomliga egenheter hvilka, bibehållna hos den
äldre mannen, hos denne tolkas som förnäm och afvisande
stolthet. Detta drag ägde det djupaste samband med
hela hans lifsåskådning, hans känsla af nödvändigheten
i hvarje människas personlighet. Han försökte lika litet
göra om människor och deras meningar, som han själf
tålde att bli bearbetad af dem. Ty redan i ungdomen
visste ban att ensamheten, i djupare mening, är det
oundgängliga villkoret för en stark produktion och en
personlig utveckling. Under denna ungdomstid är det
Goethe diktar, vaken om dagen och om natten i drömmen.
Dityrambisk strömmar sången öfver hans läppar i
vänkretsen vid vinet och han känner sig i stånd att »lik en
annan Prometheus ur sin verkstad befolka eh hel värld».
I denna verkstad — hvars väggar voro fyllda af
teckningar med svartkrita på gråpapper — inträdde
en dag Knebel och senare, i Knebels sällskap, Karl
August. Och resultaten af samtalen under dessa
sammanträffanden uppe i vindsvåningen i
Goethehaus, liksom nere hos föräldrarna i festvåningen, blef
att Goethe på hösten 1775 lämnar Frankfurt för Weimar.
I fädernehemmet såg man honom sedan endast på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
