Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
Fru von Stein led ej blott i sin kärlek, utan äfven
i sin berättigade stolthet. Ty hon hade satt in denna på
den — efter många tvifvel slutligen vunna vissheten —
att hon ej var en bland många, utan den enastående,
den sista kvinnan i Goethes lif. I denna tro hade hon
gifvit honom sin kärlek och kände med dess upphörande
jorden vackla under sina fötter.
Förhållandet tedde sig för henne — med rätt, men
äfven, som jag förut framhållit, med orätt — som ett
af de många vittnesbörden om alt kärleken ofta växer,
ju mer den ger, men tynar, ju mer den mottager. Fru
von Stein, som med hvarje år allt mera gått upp i
förhållandet till Goethe, återfinner nu i honom icke älskaren,
endast vännen. Att hon, hvars känsla icke undergått
någon metamorfos, ej genast antog Goethes
vänskapsförslag — den insolventa kärlekens vanliga
tioprocents-ackord — var naturligt. Men onaturlig och oskön är
hennes bittèrhet — som till och med ger sig luft i
smäde-drämat Dido — i synnerhet som hon bort minnas att
bon, den äldre, bundna kvinnan, varit den främsta
anledningen att Goethe ej t. ex. i Corona Scliroeter erhöll en
honom värdig hustru eller det hem, som nu en annan,
af fru von Stein djupt föraktad varelse beredde honom.
Att Goethe ej förstod fru von Steins lidande är visst, men
han förblef alltid tacksam för hvad hon varit honom
och ansåg med full rätt att det enda, dem båda värdiga,
var en fortsatt, vacker vänskap. Denna bjöd han henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
