Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.312
MÄNNISKOR.
värö anslog en cirklad hofmannaton, utbrast Karl August:
mach’ keine Fratzen, alter Kerl! Äfven Schiller
fick, när han ville, störa Goethe här uppe. Här var det
som vännerna — sedan de vårvintern 1805 båda varit
så sjuka, att de befarat att ej återse hvarandra —
möttes som konvalescenter, och ingendera hade ord för
sin rörelse, utan endast kunde uttrycka den med en
innerlig kyss. Här var det man efter Schillers snart
därefter timade död hörde Goethe — den »kalle» Goethe
— gråta som ett barn öfver att hans »halfva lif» tagits
från honom. Han fann en tröst i att fullborda ett med
Schiller börjadt arbete, ty denne kändes då ännu
närvarande. Men sedan försjönk han i dysterhet. Och
lång tid efter bevittnade dessa samma väggar, huru den
annars så verksamme Goethe, oförmögen af arbete
endast hängaf sig åt en tomhetskänsla, som intet och
ingen sedan kunde fylla.
Sofrummet är mycket litet, med ett enda fönster
midt för sängen. Det står alldeles som det stod den
22 mars 1832 ända till den trasiga mattstumpen
vid länstolen! Länstolen — en för Goethe nästan
bryd-samt bekväm möbel — kom dit under hans sista lefnadsår;
bredvid den står ett bord med den porslinsservis, ur
hvilken han drack morgonkaffe eller chokolad.
Väggarna äro gröna i det lilla sofrummet, och träden i
trädgården utanför fönstret, bildade om sommaren de
små rutornas naturliga förhänge.
Det var icke blott Schillers, det var nästan alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
