Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i tafvelgalleriet, der en mängd utmärkt vackra och värdefulla taflor
blifvit upphängda. Stephanas blick fastades dock icke på någon
af dem, utan hon blef stående framför det enda porträtt som fanns,
nemligen: porträttet af grefvinnan Romarhjerta, den Bretagniska
fiskareflickan. Med armarna i kors öfver bröstet och hufvudet till—
bakakastadt, betraktade ätephana bilden af denna sköna och
troligen olyckliga qvinna, hvilken den stolta slägten förskjutit. Hurn
länge hon så stod, visste hon icke, ty den ena tanken och känslan
hade aflöst den andra.
„Förlåt att jag så här på egen hand uppsökt er, min fru,"
yttrade en välkänd röst helt plötsligt bakom Stephana. Hon spratt
till och vände sig hastigt om. Det var grefve Herman, som stod
på sidan om henne; men i detsamma Stephana vände sitt ansigte
emot honom, stannade hans blick helt öfverraskad först på
Stephana, hvilkens vanligtvis så lugna, nästan stränga ansigte nu var
öfverhöljdt af tårar, en syn, som ovilkoijigen tvang Herman att
flytta ögonen från henne på den tafla hon skärskådade; och till
sin förvåning igenkände han Gunillas porträtt. Yid den rörelse af
förundran han gjorde, hade Stephana fullkomligt hemtat sig,.bort-,
strök med en hastig rörelse tårarna från kinden, sägande:
„Välkommen, grefve! Jag började tro, att ni föresatt er, icke
mer besöka Kungsborg.“
„En sådan glömska, af hvad artighet kräfver, skulle jag väl
aldrig kunnat låta komma mig till last." De stodo bredvid
hvarandra, midt för grefvinnan Gunillas porträtt.
„Hvad intresse har denna tafla för er, min fru? Hvarföre hax
ni önskat behålla den?“ frågade Herman.
„Derföre att hon var förskjuten, sade Stephana allvarligt,
nästan sorgset.
„Känner ni hennes historia?"
“Nej.“
„Och ändå kan åsynen af denna bild framlocka tårar i edra
ögon."
„En inre röst säger mig, att hon har varit olycklig. Jag har,
under det jag betraktade henne, i mitt inre genomlefvat alla de
qval af förödmjukelse, obesvarad kärlek, glömska och oförtjent
förakt, som utgjort denna stackars qvinnas följeslagare genom
lif-vet. — Herr grefve, hon har säkert lidit mycket, och huru
orättvist, att i oförnuftigt högmod döma henne till alla dessa lidanden,
derföre att hon ej var adel. Arma qvinna, ensam och förskjuten,"
tillade hon hviskande.
Herman teg; ett pinsamt minne anklagade i detta ögonblick
honom sjelf att icke ha handlat ädelmodigare, än den af hans
förfäder, som lät högmodet förqväfva kärleken.
„Det är något eget", återtog Stephana, „uti att vid åsynen af
ett porträtt kunna sätta sig in i den persons lif och lidande, samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
