Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Det är derföre, att ehuru den är mitt lifs följeslagare, har jag
icke låtit den beherrska och nedslå mig. Jag har en för djup
vördnad för Guds vilja, att icke med ödmjukt sinne bära det kors,
han lagt på mina skuldror. Det är endast då förtröstan är svag,
som man låter nedslå sig af pröfningen. Men lemnom mig, det
lönar icke att tala om.“
„Tillåt mig blott en enda invändning. Kan man verkligen
vid edra år tänka att en sorg skall räcka hela lifvet?“
„Ja, då man är uppvext och sammanvigd vid den. Dock,
hvarföre tala derom? Jag vet sannerligen icke, grefve, huru jag i
dag kunnat låta er kasta en blick in i min själ; jag som eljest
är så rädd att låta andra ana hvad mitt hjerta gömmer, och likväl
harjagonu gjort det."
„Ångrar det er?"
„Ah nej; jag ångrar sällan då jag gifvit vika för någon
ofrivillig rörelse; och hvad jag nu sagt er har helt och hållet afsigtslöst
gått öfver mina läppar och skall, hoppas jag, icke komma längre."
„Derom behöfver jag väl knappast försäkra er. Men om ni
ej vill att verlden anar den sorg, som följer er genom lifvet,
hvar-före då genom er klädsel gifva den tillkänna?"
„Ser ni, grefve, jag har försökt att kläda mig i kulörta
kläder, smycka mig, men det har varit mig så vidrigt att jag
genast måste befria mig från en drägt, som innebar hån öfver mitt
inre, då deremot den svarta färgen smeker min sjuka själ. Jag
gjorde för öfrigt en gång det löftet till mig sjelf, att icke bära
annat än svart, intill den dagen jag åter skulle med glädje
och hopp kunna se mig omkring i lifvet. — En sådan dag skall
aldrig komma, och derföre är och förblir jag en sorgens brud."
Stephana tog ett på bordet liggande nytt sångstycke, sägande:
„Har grefven hört Jacobo sjunga?"
„Nej, jag visste icke en gång att han sjunger. Ni är mycket
fästad vid herr Lange?"
„Ja, jag håller uppriktigt af honom, och det måste en hvar
göra, som lär känna honom lika väl som jag gör det." Det var i
hela Stephanas väsende något så enkelt och ogeneradt, så att
Herman tyckte sig aldrig hafva sett henne sådan och likväl låg
det i afton ett i ögonen fallande drag af vemod öfver hela den
intagande varelsen. Allt hos henne behagade Herman, just
derföre att han såg att hon var naturlig; till och med det beröm hon
gaf Jacobo gjorde icke det vanliga vidriga intrycket.
„Ni blef i går afton skyldig mig ett exempel på att vi icke
alltid handla, ledda af våra känslor. Ville ni icke nu gälda denna
er skuld," frågade Herman
„Gerna; isynnerhet som exemplet är ni sjelf."
„Jag! Tillåt mig att betvifla att ni ännu känner mig
tillräckligt, för att bedömma bevekelsegrunden för mina handlingar."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
