Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna hann nätt och jemt ta upp fällen, då slädan stjelpte, hvarvid
Jane kastades ur densamma, men Stephana följde med ett stycke,
tilldess det lyckades henne att genom en våldsam kraftansträngning
befria sig ur fällen, men dervid erhöll hon ett så häftigt slag i
hufvudet, att hon kände den varma bloden strömma ned på
halsen. Stephana reste sig likväl upp, ehuru alldeles bedöfvad; och
endast genom en stark viljeansträngning lyckades det henne att
hålla sig uppe på benen.
„Stephana, huru är det‘?“ ropade Jane och kom fram till henne.
„Håll litet på min panna och gif mig sedan din arm. Jag
måste dit om jag ock skall krypa,“ tillade hon, med häftighet.
Hon ryckte till sig Janes näsduk och band den om sitt sårade
hufvud, och tog sedan Janes arm och fortsatte, utan att svara
på alla de frågor Jane i sin ångest gjorde, vägen fram till Furu^
hof, der hon möttes af ett eldhaf och det, omkring det
brinnande huset, gapande folket, som åskådade huru lågorna förtärde
den sista återstoden af hufvudbyggnaden, hvilken, tillika med den
mindre, var alldeles nedbränd.
„Hvar är grefvinnan ?“ frågade Stephana, skälfvande i hela
kroppen.
„De buru henne dit,“ sade en bonde och pekade ät sidan af
skogen. I detsamma hörde hon Jacobo med stark röst gifva
befallning, att man skulle genom sprutornas begagnande söka förhindra
att elden fattade i träden och afvärja den ännu större olyckan, af
en skogseld. Stephana sjelf vände sina steg åt det hållet, der
grefvinnan skulle vara; man hade nedlagt den gamla damen på en
hög af ris och Helfrid, badande i tårar, sökte, att genom gnidning
på tinningarne med snö, återkalla henne till sans.
Stephana anskaffade skyndsamt ett åkdon, och ehuru det
svindlade för hennes ögon och susade för öronen, uppbjöd hon hela
kraften af sin vilja för att betvinga sin smärta, till dess hon fått
grefvinnan, tillika med Helfrid och Jane, i slädan för att föra dem
till Kungsborg. Sjelf ämnade Stephana taga plats i en liten skrinda,
som en bonde tillbjöd henne. Stephana kände sina krafter så
medtagna, att hon icke ville åtfölja grefvinnan, af fruktan att icke helt
och hållet kunna betvinga smärtan. Knappt hade åkdonet med de
brandskadade hunnit aflägsna sig, förr än Stephana bemäktigades
af en sådan svindel, att hon icke förmådde stå, utan fattade tag i
den närmast .befintliga peräon, för att icke falla; men det var för
sent, hon nedföll afdånad på marken. Ifrån de rykande ruinerna
körde en timma derefter en parsläda, uti hvilken satt en man, som
med sin arm understödde en blek qvinna. Kusken körde i full
fart till Kungsborg.
„Huru är det, Stephana ?“ frågade han och lutade sig öfver
henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
