Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emot morgonen somnade Stephana, och doktorn förklarade att
Ja-<50b0’ nu geraa kunde anförtro henne åt hvilkens vård som helst,
ernedan all yrsel ster- sömnen skulle upphöra.
. „Yrseln har icke uppstått endast af slaget i hufvudet," sade
läkaren, .,utan fast mera af derjemte uppkomna starka
själsskak-ningar; när sinnet, genom hvilan blir lugnt upphör förvirringen i
tankarne. *
Dagen nalkades efter en afton och en natt, så stormig och så
olycksdiger förgrefvinnan Romarhjerta. Blek som en ande, med
det ända in! i döden stolta ansigtsuttrycket, dock hvarje drag
stämpladt af både själs- och’ kroppslidanden, låg grefvinnan, nu
e-ri gäst, på sitt fordna Kungsborg i samma rum, der hon förr haft
sin sängkammare. Rummet var nästan oförändradt, och de matta
ögonen hvilade på hvarje föremål med ett eget smärtsamt och
bittert uttryck. Hon andades tungt, och man såg att hon led, men
ingen klagan gick öfver de hårdt slutna läpparne.
Helfrid satt vid modrens säng, nedsjunken i en emma, och på
hennes vackra ansigte var spår af tårar.
„Du gråter, Helfrid,“ hviskade modren med matt röst; „jag
önskade jag egde tårar qvar, men deras källa är uttorkad; — eljest
skulle jag vilja gråta mitt hjertblod vid tanken på, att jag nu
hvilar här, en husvill fremling, på våra faders gods.“
„Älskade mamma,“ stammade Helfrid, „icke dessa tankar nu då
du är så svag." Hon fattade modrens aftärda hand och förde den
gråtande till sina läppar: „ditt lif är för din stackars dotter det
käraste hon eger."
„Helfrid, din mor har öfverlefvat sig sjelf, önska henne icke
att behöfva framsläpa sina återstående dagar i medvetandet af sin
slägts ohjelpliga förfall. Bed Gud att hon får dö för att slippa
flera förödmjukelser." En tystnad uppstod. Plötsligt sade
grefvinnan:
„Herman vet af ingenting?"
„Nej, han är bortrest till X."
„Det blir en bitter kalk för honom att tömma." Modren
suckade, och Ilelfrid tryckte handen mot det oroligt suckande bröstet.
Dagen förflöt, utan att någon förändring af förbättring eller
försämring märktes i grefvinnans tillstånd. Stephana var bättre
och hade mot aftonen låtit kläda sig. Hon hvilade på en soffa i
sin boudoir.
„Nå, Jacobo, är grefven hemkommen?" frågade hon då
Ja-cobo trädde in.
„Nej, han lär icke komma förr än i morgon, har han vid
af-resan sagt till förvaltaren. — Men huru är det med dig?« Jacobo
satte sig bredvid Stephana och fattade en af hennes händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
